jävla nageltrång i stortån!
asså jag lovar har så jävla ont i min tå så jag kan knappt gå. eller utan skor så går det bra men med skor på såser jag ut som en jävla invalid fråga själva SS och A4. hoppade fram på ett ben idag när det skulle gå fort hehe, och tror ni inte dum som jag är så lovar jag att gå ut och gå en lång runda fast jag vet hur jäkla ont jag har.
sen skulle vi gå och gunga medans vi var ute, och tror ni inte att med min vanliga tur så missar jag gungjävlen när jag ska sätta mig och jag damper ner i grusen och blir sittandes där med armarna runt den jävla gungan.
sen promenixar vi tillbaka till A4 och då (suprice suprece) ringer Martina mig på mobilen och dum som jag är så tror ajg ju att det är A4 ras stora syster men sen fattar jag vem det är hehe så jag snackar med henne i mobil medans jag och ss cyklar hemåt.
sen så ringer hon mig igen när jag sitter och kollar på "a shot at love" och säger att hon ska färga sitt hår blont, hmm kommer nog bli orange tror jag hehe så vi bestämmer att vi ska va imorgon, istan om hon får pengar annars så får jag köra till Mörarp och fula mig där med henne.
Hmm om det blir fint väder kanske vi kan dra hem hit till mig, det kan bli små skooojigt ju...
Men snart om exakt 35 min så börjar Eurovison kontest och den ska jag ju se på, undrar om Charlotte kommer att vinna hela skitet eller hur det bli, tror att jag sitter med familjen och ugglar i uterummet medans det är är tråkigt att vara själv haha. men drar om någon ringer mig hehe isåfall blir det läskigt och pappa kommer att skämma ut mig som alltid haha...
Novell - första delen
men iallafall här har ni Del 1...
Jag har svårt att fatta det. Det är slut. Han gillar henne nu. Tänkt att jag inte har sett något. Han bad om förlåtelse. När han börja känna det försökte han tränga bort det. Han var ju tillsammans med mig. Och vi har alltid varit det. Enda sen i ettan. Två år snart. Vad skall jag göra utan honom? Han sa att han fortfarande såg mig som sin bästa vän. Han är min bäste vän. Ja, han är nog den som kan mest om mig i alla fall. Han är ju definitivt den som har umgåtts mest med mig de senaste åren. Jag minns det som igår när vi blev tillsammans. På hösten. En av de första klassfesterna. Jag skakar bort tankarna. Vill inte minnas just nu. På ett sätt är jag ledsen, riktigt ledsen men på ett sätt så känns det okej faktiskt. Jag känner mig lite tom bara. Han har ju alltid varit där. Vi har gjort allt tillsammans. Men nu stod han där framför mig och sa att han tyckte det var bäst att vi bara var vänner ett tag. Han kände inte samma sak för mig längre. Han trodde att han var kär i Anna. Anna som gick i en klass under oss och som hade börjat umgåtts med Mikael i somras eftersom de träffades på en konsert. Jag måste faktiskt säga att de skulle bli ett bra par. Anna vars storebror spelar i ett band som Mikael gillar. Själv har jag faktiskt aldrig vart och sett bandet. Jag har inte ens hört dem. Jag har inte velat. Jag tyckte att jag och Mikael inte behövde göra allt tillsammans. Men om jag nu hade följt med honom i somras så kanske vi fortfarande hade varit tillsammans. Jag vet att man inte skall tänka så men jag saknar tryggheten i hans famn. Anna är en helt okej tjej. Jag gillar henne och har på ett sätt också blivit kompis med henne. Det enda jag inte gillar är att hon kallar Mikael för Micke. Han är ingen Micke. Han är en Mikael. I mina ögon har han alltid varit det. Men förutom det så är hon en bra tjej.
Det var sen september och kylan började komma smygandes till Sverige och Göteborg. Men det gör inget för jag gillar hösten. Jag gillar att gå runt i stora tjocka tröjor och mössor av alla dess slag. Jag står och väntar vid min hållplats. Spårvagnen är sen, igen. Eller är det bara min klocka som går för fort? Klockan börjar närma sig åtta på kvällen och det blåser lite. Jag drar ner mössan lite till. Jag håller busskortet i handen innanför mina stora stickade tummevantar. Jag hör spårvagnen innan jag ser den. Den stannar, ingen kliver av och jag är ensam att kliva på. Jag stämplar mitt kort och sätter mig på ett tomt säte. Mittemot mig sitter en kille. Han är runt 22 år gammal skulle jag tippa på. Och har en gitarr i ett fodral vid sidan om sig. Han ler mot mig. Jag kan inte låta bli att le tillbaka. Mer än så blir det inte. För efter ett par hållplatser kliver han av. Jag vänder mig om för att se om han tittar mot vagnen. Varför jag gör så vet jag inte riktigt. Kanske är det för att Mikael alltid vinkade åt mig när vagnen åkte. Men killen med gitarren bara går och försvinner snart i mörkret. Jag reser mig upp och drar i snöret. Ett litet pling hörs och meddelar att jag vill av på nästa hållplats. Vagnen saktar in och dörrarna öppnas. Utanför vagnen står Mikael och väntar på mig. Han ser ut och frysa. Jag ger honom en kram och frågar om han har väntat länge.
"Inte så speciellt länge.", svarar han. "Bara några 100 år eller så."
Jag älskar den där dåliga humorn och jag ler lite åt honom. Vi lämnar hållplatsen på väg mot huset där festen skall vara. På vägen dit upptäcker jag att jag sökte hans hand men jag hann stoppa mig själv innan jag nådde hans värme. Jag fattar inte hur jag skall kunna bli av med vanorna jag har. Morgonpussen i skolan, hålla handen och allt annat som jag brukar göra med honom. Jag har en påse med några öl med mig. Men funderar på om jag verkligen skall dricka något för jag vet inte riktigt hur jag skulle reagera när jag vill dansa och Mikael inte vill dansa med mig. När vi kommer fram till huset stannar Mikael och vänder sig om mot mig.
"Anna är där inne. Jag vill bara att du skall veta det innan vi går in. Vill du gå någon annanstans så är det okej."
"Varför skulle jag inte vilja gå på den här festen bara för att hon är där?", svara jag honom.
"Hon sa igår till Fredrik att hon gillade mig så jag vet inte om det kanske händer något. Jag vet att jag inte skulle vilja se dig bli tillsammans med nån så här kort tid efter vi gjorde slut."
"Mikael, det var två veckor sen nu. Jag tror jag klarar mig. Jag har Emma där inne om det skulle vara nått."
Han log åt mig och sa att jag var världsbäst. Jag nickade honom till svars och vi gick in i trappuppgången. Jag tryckte på knappen och kallade ner hissen. Ett par tysta sekunder och sedan ett pling och dörrarna öppnades. Inne i hissen tryckte Mikael på knappen bredvid nr 5. Hade det var för tre veckor sen hade vi hånglat just nu. Jag kände en längtan efter det. Han tittade så där på mig som bara han kan titta. Jag försökte läsa hans tankar i hans mörkblå ögon men jag kunde inte längre. Hissdörrarna öppnades och vi gick ur. Mikael ringde på en av dörrarna. Det stod Karlsson på brevinkastet. David Karlsson var det som bodde där inne. Han hade just flyttat dit och det var inflyttningsfest. David kom och öppnade dörren och han tyckte att det hade tagit väldigt lång tid för oss att komma hit. Han undrade om vi inte hade fallit tillbaka till våra gamla seder, dvs "förlåt för att vi kom försent men vi råkade fastna på varandra".
"Sofias vagn var sen", sa Mikael och skrattade. Men det var inget riktigt skratt. Han bara låtsades. Det kändes lite konstigt. Jag drar av mig min tjocktröja och tar av mig skor, vantar och mössa. Under tröjan har jag en T-shirt som jag fick av Mikael i somras. Tydligen väckte den minnen till liv hos Mikael för han tittade på den väldigt länge. Sen hörde jag en bekant röst.
"Heeeeej Micke och Sofia." Anna kom gåendes mot oss i hallen, som om inte hallen var tillräckligt liten för tre personer. Hon trängdes sig fram till Mikael och gav honom en kram. Jag fick en också men om det var för att hon kände sig tvungen eller för att hon ville det vet jag inte. Jag tog min påse och frågade David om jag fick låna hans kylskåp. Han nickade åt mig och jag vandrade in i köket och lade in ölen och granska vad som mer låg i kylen. En massa mer öl så klart samt lite cider och andra drycker med alkohol i. I matväg fanns det en Kalles kaviar, ketchup och en tallrik med köttbullar. Jag skrattade lite för mig själv. Hur skall David klara av att bo själv? Jag gick ut i vardagsrummet där lite folk hade samlats nu. Emma satt i soffan. Jag gick och satte mig bredvid henne.
"Hur e det?", frågade hon.
"Jo, det är samma som när vi träffades för tre timmar sen", sa jag och tittade lite skumt på henne.
"Jag menar nu när Micke, förlåt Mikael och Anna är här tillsammans."
"Dom har väl träffats innan också eller?"
"Jo visst, men då har ju dom inte vetat att båda gillar varandra."
"Yeah, yeah", sa jag och kände att jag plötsligt ville ha en öl i alla fall. "Jag skall hämta nått och dricka, vill du ha?"
"Ja tack, ta en öl till mig om du köpte till mig med dvs."
"Klart jag gjorde.", svarade jag och vandra ut i köket igen.
Vid köksbordet satt Anna och snackade med Mikael. David satt också där så jag kände mig rätt lugn. Jag frågade vad de snackade om och fick till svar att de snackade om Extra. Jag skrattade lite. Bara namnet Extra trycker jag är roligt. Extra är bandet som Annas bror spelar i. David var i väldigt extas för bandet skulle kanske komma förbi en stund senare. Anna hade försökt att få sin bror att komma dit. Antagligen för Mikaels skull. Jag suckade lite inombords och gick till kylskåpet och tog ut två öl. 3,5: or, egentligen ingenting men det räcker för mig just nu. Jag dumpade sällskapet i köket och gick ut till min vän igen. Hon satt och diskutera något politiskt med Johan. Båda är aktiva inom ungdomsförbund. Tyvärr inte i samma. Johan är Moderat rakt igenom och Emma är med i Ung Vänster. Men jag vet att de i all hemlighet tycker om varandra. Det är därför de skall hålla på och småbråka om diverse småsaker. Jag gav Emma hennes öl och öppnade min egna. Det skummade lite och jag sörplade i mig det som hade lagt sig där uppe på burken. Det smakade som vanligt. Lite beskt men ändå helt okej. Det började komma lite mer folk och jag satt och pratade samt kände värmen av ett par öl i kroppen. Emma och Johan verkar äntligen ha fått till det. Eller jag misstänker i alla fall det eftersom de försvann in ett sovrum för en halvtimme sen. Emma sa något om någon viktig diskussion. Oja, lika stor chans att de diskuterar där inne som att Moderaterna och Vänsterpartiet skulle börja samarbeta. Jag kände plötsligt att jag saknade Mikael. När jag börjar känna mig så här brukar han vara vid min sida och säga att han älskar mig. Jag behöver honom nu. Vi behöver inte göra något speciellt. Jag vill bara ha en kram. Jag reste mig upp och kände att det snurrade lite. Jag gick ut i köket för att se om de fortfarande var där. Men där satt bara David. Han tittade upp på mig och berättade att de kommer snart. Jag orkade inte fråga vilka det var som skulle komma snart utan gick vidare in i lägenheten. I Davids rum hittade jag dem. Jag vet inte om jag ville se det som jag såg men jag såg det i alla fall. David satt där på sängen med ryggen mot mig. Han kysste Annas hals och Anna tittade upp mot mig och smålog. Ungefär som "Hej, titta på mig, jag snodde din kille". Jag blundade och stängde dörren. Jag försökte slå bort bilden ifrån min näthinna men den satt där och irriterade mig.
Jag gick ut i hallen för att hämta min väska sen gick jag till vardagsrummet, öppnade dörren till balkongen och gick ut där. Jag grävde i min väska och fick upp paketet. Jag tog fram en cigarrett och satte den i munnen. Förbannat tänkte jag "Jag håller ju på att sluta men idag orkar jag inte bry mig". Jag letade i väskan efter tändaren men jag kunde inte finna den. Jag hörde att balkongdörren öppnades och ut klev en kille i 20års åldern. Han såg min cigarrett och fick snabbt upp sin tändare och gav den till mig. Jag tror att jag fick ut mig ett "tack" men jag är osäker. Jag tände i alla fall giftpinnen och drog ett bloss för att sen ge tillbaka tändaren.
"Har du en till mig också?", frågade killen och log mot mig i mörkret. Jag fumlade fram paketet och sträckte fram det till honom. Han tog en cigarrett och just när han tände den kände jag igen honom.
"Det är ju du!", sa jag. "Killen från vagnen med gitarren." Han skrattade till.
"Ja, det är jag. Och du är tjejen som satt mittemot mig."
"Ja, det är jag.", sa jag även om jag i sekunden efter kom på att han redan visste det.
"Så vad gör du här då? Jag menar, vem känner du?"
"Jag känner David, eller, egentligen är det min kille...." Vänta det blev ju fel. "...ex-kille, som känner honom."
"Aha, jag är här med min basist."
"Din basist?"
"Ja, hans syrra tjötade på oss att vi skulle gå hit för killen som bor här ville tydligen ha hit oss."
"Spelar du i Extra?"
"Japp, precis så. Jag sjunger och spelar gitarr. Markus var namnet.", sa han och sträckte fram handen. Jag tog den och fick fram mitt namn.
"Sofia, vilket fint namn.", sa han och jag log stort. "Har du vart och lyssnat på oss nån gång då?"
"Nej, det har jag inte. Jag har faktiskt inte velat. Inte för att jag tycker ni är dåliga eller nått. Jag har ju inte hört er. Men jag ville inte börja tycka om er för då skulle jag å Mikael, mitt ex, tycka om precis allt likadant, om du fattar?". Han nickade till svars. "Eller ännu värre, om jag inte skulle tycka om er, då skulle vi kanske börja bråka om det. Det skulle inte vara kul."
"Men nu är ju du å Mikael inte tillsammans längre. Då kan du väl ge oss en chans eller?"
"Jo, det kan jag ju i och för sig."
"Vi har spelning imån. På Musikens hus Majorna. Kom dit vet ja."
"Jag får tänka på det.", sa jag och hade redan tänkt klart. Killen verkar ju jätte trevlig dessutom behöver jag något att göra imorgon så att jag inte sitter hemma och tänker på Mikael
"Bra. Skall vi gå in? Du ser ut att frysa lite."
Inne i värmen satte jag mig ner i soffan. Mikael och Anna hade kommit ut ur Davids rum nu. Mikael stod och snackade med en lite äldre kille. Jag antog att han också spelade i Extra . Anna såg jag inte till. Markus kom och satte sig bredvid mig och pekade bort mot Mikael.
"Det där är Hannes. Vår basist. Annas bror."
Jag tittade noga på Hannes och visst kunde jag se att de var släkt. De hade samma ansiktsform.
"Okej", svarade jag Markus. "Vilka mer spelar i bandet då?"
"Det är Sasha och Mathias också. Sasha skall vara här någonstans men Mathias stack hem till sin tjej."
Markus tog fram en påse och drog fram en flaska billig Vodka. Han tog också fram en flaska med cola sen tog han ett glas och hällde upp rejält med sprit och sedan lite cola i. Han gav glaset till mig.
"Tänker du supa mig full nu också eller?", frågade jag honom.
"Det behöver jag inte. Men du kanske behöver det.", svarade han. Inte för att jag fick ut något vettigt ur det men jag tog glaset och smakade. Det var väldigt starkt. Jag kände värmen i hela kroppen. Enda ut i tårna och fingerspetsarna. Men det var gott. Jag var trött på ölen nu. Markus hällde upp ett likadant glas och tog en klunk.
"Fy, sjutton var starkt det blev.", sa han och hostade lite eftersom han helt tydligt hade tagit en alldeles för stor klunk. Jag skrattade åt honom och tog en liten klunk till ur mitt glas.
Efter en halvtimme eller så hade jag nog druckit tre glas. Inte med lika mycket sprit i som i det första men ändå. Det räckte gott för mig. Jag hade ju fått i mig en massa öl också. Nu ville jag dansa. Musiken som spelades var kass men jag ville dansa ändå. Jag tog tag i Markus arm.
"Nu skall vi dansa", sa jag åt honom och skrattade lätt.
"O nej, här skall inte dansas inte.", svarade han mig.
"Då letar jag väl upp någon annan som vill dansa då.", sa jag och reste mig hastigt upp ur soffan för att genast tappa balansen och trilla tillbaka ner i den. Markus la armen bakom min nacke och frågade om vi inte kunde mysa lite istället.
"Vad menar du med att mysa?", frågade jag och blev med ens lite nyktrare.
"Vi behöver inte göra nått om du inte vill. Jag vill bara hålla om dig."
Jag gick med på att han skulle hålla om mig och jag kröp närmare hans varma och stadiga kropp. Det var mysigt. Jag trivdes. Det kändes nästan som med Mikael. Jag kunde inte låta bli att jag sökte mig upp till hans mun och att våra läppar möttes. Han smakade annorlunda. Inte som med Mikael utan det var nytt och spännande. Jag avslutade kyssen lite tidigare än vad Markus hade hoppats på men han verkade inte missnöjd för det. Jag vände mig om och såg att Mikael hade sett allting. Jag kunde inte läsa vad han tyckte. Jag har aldrig sett det ansiktsuttryck som hade visade mig nu innan. Han såg nästan lite ledsen, besviken och bedragen ut. Men egentligen så borde han inte känna så. Jag såg honom råhångla med Anna.
Han vände sig om och gick mot dörren.
"Mikael!", ropade jag. "Vänta." Jag reste mig upp och försökte låta bli att trilla. Sen gick jag mot hallen. Han hade gått. Jag öppnade dörren och såg honom sittandes i trappan.
"Jag kysste Anna förut.", sa han utan att titta på mig. Jag satte mig bredvid honom. "Jag är glad att du inte såg det.", fortsatte han. "För vad jag kände nu går inte att beskriva. Jag kände mig besviken och bedragen. Jag vet att jag är självisk men jag vill inte se dig ihop med någon annan. Förlåt." Han tittade upp och det var nästan tårar i hans ögon. Jag vet att det var ett par i mina ögon i alla fall.
"Så vad skall vi göra nu då?", frågade jag honom.
"Jag vet inte. Jag tyckte om att kyssa Anna. Men det är ju en annan sak."
"På vilket sätt är det en annan sak att du kysser henne än att jag kysser Markus?"
"Jag gillar ju henne. Du känner inte honom. Han kysser dig bara för att få nån att strula med."
"Nu är du elak. Du vet inte hur det är.", sa jag åt honom. Innan han hann svara så fortsatte jag. "Det var jag som kysste honom. Det var jag som tog steget. Han ville bara sitta och slappa. Jag kysste honom. Det såg du väl eller?"
"Jag såg bara dina läppar mot hans och hans hand under din tröja."
Jag hade inte märkt att Markus hade haft handen under tröjan. Jag kände nog inte det. Eller så tänkte jag inte på det. Eller så gjorde det mig inget.
"Du såg i alla fall inte mig kyssa hans nacke. I ett privat rum på en säng.", sa jag utan att tänka efter.
"Va sa du sa du?"
"Jag såg dig och Anna inne på Davids rum."
"Spionerade du på mig?"
"Nej jag letade efter dig för att jag saknade dig men om du nu skall vara sån så går jag in.", jag reste mig upp och gick in igen.
Novell - Del 2
Jag gick bort till Markus. Han satt och snackade med en mörkhyad kille. Killen räckte fram handen och presenterade sig som Sasha. Jag svarade och tog hans hand. Sen satte jag mig ner hos Markus och lutade mig mot hans axel. Ett par sekunder senare kände jag hans arm runt mina axlar. Sasha försvann bort och jag blundade och somnade försiktigt med huvudet mot Markus bröstkorg. Jag hörde hans hjärta slå och det var länge sen jag kände mig så trygg.
Det är något speciellt med att vakna upp någonstans och inte veta var man är och inte veta hur man kom dit. Man känner sig lite vilse. Det var så jag kände mig i alla fall när jag vaknade upp i en säng någonstans. Jag satte mig upp och tittade mig omkring, sängen var relativt stor. Jag såg att mina byxor hängde över en pall vid fotändan av sängen. Det stod ett litet bord med en klocka på. Siffrorna visade 12.05 i en röd färg. Huvudvärken, jag upptäckte den först nu. Jag klev ur sängen och drog på mig mina byxor. Jag var nyfiken på vart jag var någonstans så jag gick ut ur rummet och hamnade i något som jag tror var ett vardagsrum. Jag hörde plötsligt en välbekant röst.
"Så du har vaknat nu.", Oliver stod bakom mig och log. "God morgon."
"Hej", svarade jag lite förbryllat. "Eh, hur kom jag hit och var är jag?"
Oliver skrattade lite lätt och välkomnade mig till hans enkla lya.
"Du var rätt full igår och jag ville inte att du skulle ta dig hem själv så jag tog med dig hit. Du sov i min säng och jag på soffan."
Jag försökte minnas något av gårdagen. Det var diffust, kändes långt borta. Plötsligt fick jag en obehaglig känsla. Hade jag legat med honom?
"Erh... Gjorde vi något igår?", frågade jag lite försiktigt.
"Nej, inte efter vi kysstes och du sprang iväg efter Mikael.", svarade han. "Du låg och sov sedan. Jag stack efter någon timme och du följde med mig.
"Har du en huvudvärkstablett eller något?", frågade jag lite lättad över att det inte hade hänt något.
"Japp, du skall få en. Vill du ha lite frukost också?"
"Nej, en tablett räcker. Jag tror jag skall ta och åka hem nu."
Oliver nickade och tog med mig till köket. Han tog ner ett glas ur ett skåp och tog fram en Panodil. Jag fyllde glaset med vatten och svalde min tablett. Sedan frågade jag Oliver om han kunde följa mig till närmaste hållplats mot stan.
"Visst, den ligger bara ett par minuter härifrån."
Väl ute på gården utanför hyreshuset frågade Oliver mig om jag kunde komma på spelningen i kväll.
"Jag vet inte riktigt. Vi får se. Musikens hus var det va?"
"Japp det var det. Jag skulle tycka att det var väldigt roligt om du kom i alla fall."
Oliver följde mig till hållplatsen. Vagnen skulle komma om fem minuter. Jag satte mig på bänken i kuren. Oliver satte sig bredvid mig.
"Du behöver inte vänta med mig.", sa jag.
"Nej, jag vet. Men jag vill det."
Vi satt tysta och väntade på vagnen. Vi var ensamma där även om det var mitt på dagen på en lördag. Solen lyste och det kändes nästan som om kylan från igår hade försvunnit med vinden. När vagnen kom reste jag mig upp och gick fram emot spåret. Oliver gick precis efter mig. Jag kunde nästan känna honom emot min rygg. Vagnen stannade och öppnade dörren. Oliver såg på mig, sa hej då och gav mig en varm kram. Jag gick på vagnen och satte mig vid fönstret. Oliver tittade efter mig genom fönstret. Vagnen började åka och Oliver stod kvar på hållplatsen och följde vagnen med blicken. Jag lutade mig bakåt och blundade. Huvudet dunkade. Jag ville bara hem och sova. Jag tog fram mobilen ur fickan på mina jeans. Tre missade samtal och ett meddelande ifrån Mikael. Jag öppnade SMS:et.
Vad var det som hände igår egentligen? Varför var vi så konstiga mot varandra? Jag har försökt och nå dig men du är inte hemma och svarar inte på mobilen. Ring mig när du får möjlighet. Jag vill träffa dig och snacka. Jag väntar på ditt samtal. Puss och kram // M
Varför var vi så konstiga mot varandra? Vad menar han? Han var konstig. Inte jag. Jag orkar inte med sådant idag, inte nu i alla fall. Jag kommer väl antagligen ringa honom när jag kommer hem. När vagnen kom fram till Brunnsparken öppnades dörrarna och jag gick bort till min vagn hem.
När jag äntligen kom hem så hade klockan blivit kvart över ett. Jag hittade en lapp från mamma på köksbordet.
God morgon gumman, jag och pappa är och handlar och kommer nog hem vid fyra eller något. Mat finns i kylen. Jonas är hos en kompis och kommer hem till middag. Vi äter vid sex om du skulle gå iväg någonstans. Kram mamma
Jag var så trött så att jag gick upp till mitt rum. Satte på radion och låtarna på Tracks kom ut ur mina högtalare. Jag la mig på sängen och blundade. Ett par minuter senare hade jag somnat.
Jag vaknade av att mamma kom in i mitt rum. Hon satte sig på sängen och frågade hur det hade vart igår och var jag hade sovit. Jag svarade att det hade vart trevligt och att jag hade sovit hos Emma. Mamma nickade och sa att Mikael hade ringt och sökt mig.
"Mmm.", svarade jag och blundade igen.
"Det är mat om en kvart om du vill ha."
"Va? Om en kvart?", sa jag och blev med ens klarvaken. Jag tittade på klockan. 18.04 visade min väckarklocka. Jag hade sovit i nästan fem timmar. Mamma skrattade lite och undrade hur mycket jag hade fått i mig igår. Jag skämdes lite men min mamma är bäst i världen så det gör inget. Jag sa åt mamma att jag bara skulle ta en dusch och att jag kommer sen. Hon nickade och lämnade mitt rum. Jag satte mig upp och stängde av min stereo med fjärrkontrollen. Jag gick till min garderob och plockade fram nya kläder och gick sedan in i badrummet och tog mig en dusch. Det var väldigt skönt att få skölja av sig allt från gårdagen, eller det kändes som om man gjorde det i alla fall. När jag hade duschat klart borstade jag håret och gick till köket. Jonas satt där och surade för att han inte fick ha sina fyra kompisar sovandes här i natt. Jag hälsade på min lillebror och han svarade med ett snabbt hej. Min pappa stod vid spisen och grejade med kastruller.
"Mikael ringde imorse.", sa min pappa till mig.
"Jag vet, mamma sa det förut.", svarade jag honom.
"Jaha, okej, då är jag med."
"Vad blir det för mat?", frågade Jonas.
"Fläskkotlett med pommes frites och pappas sås.", svarade mamma.
Jonas sken upp för det är något som han gillar. Alla åt maten med god aptit. Mamma och pappa var väldigt pratglada vid bordet och pappa skojade friskt med om sin jobbarkompis som tydligen hade gjort något korkat. Jag log åt min familj och tänkte att jag trivs bra med dem.
"Vad skall du göra ikväll då Tove?", frågade mamma.
"Jag skall nog in till Musikens Hus och se ett band spela.", svarade jag.
"Jaha, vad trevligt.", sa min pappa som älskar musik. "Vad för musik spelar dom då?"
"Jag vet faktiskt inte. Jag har inte hört dom."
"Oh, så spännande. Jag gick också på konserter med okända band när jag var ung.", sa min pappa och blev väldigt exalterad.
"Mmm...", svarade jag honom. Sen sa jag tack för maten och gick upp på mitt rum.
På rummet så bytte jag om och kollade igenom min telefonbok på mobilen. En liten ovana jag har när jag är nervös eller inte har något att göra helt enkelt. Plötsligt hittade jag ett namn som jag inte kände igen. "Chans". Bara Chans. Vem var det? Jag kan inte komma ihåg att jag lånade ut min telefon till någon så ingen har ju kunnat skriva in numret. Jag kom på att bästa sättet att få reda på vems nummer det var är att ringa det. Fast tyvärr så är jag nog lite för feg för det så jag skickade ett SMS istället.
Hej. Hittade ditt nummer i min telefonbok. Vem är du? //Tove
Samtidigt skickade jag ett meddelande till Mikael och skrev att vi skulle ses halv åtta vid Brunnsparken. Sedan stoppade jag telefonen i väskan och gick ur rummet. Framme vid hållplatsen läste jag på turlistan att jag hade missat vagnen med en minut. Bara att vänta då. När vagnen äntligen stannade i Brunnsparken stod Mikael redan och väntade på mig. Det slog mig att han var väldigt söt just då. Han kramade om mig sen gick vi bort och tog trean mot Majorna. När vi kom fram så hade inte så många kommit än. Det var insläpp klockan åtta och konserterna skulle börja klockan nio berättade Mikael för mig. Så vi stod utanför och vänta i ca fem minuter eller något i den stilen. När insläppet började gick jag och Mikael in för att betala och få varsin stämpel på handen. Lokalen var relativ liten och jag la märke till Oliver på en gång. Han stod i ett hörn på scenen och stämde sin gitarr.
"Kommer Anna hit sen eller?", frågade jag Mikael.
"Nej, det tror jag inte. Eller jag vet faktiskt inte.", svarade han. "Borde jag veta det?"
"Nej, jag vet inte. Trodde du hade snackat med henne."
"Nope, det har jag inte. Har ju väntat på att höra ifrån dig hela dagen."
Jag hann inte svara för Sascha kom fram och hälsade på oss. Kanske var det bra också. För jag visste inte riktigt vad jag skulle säga till honom. Vi fick reda på att de skulle spela som band numer två. Jag tog upp min mobil för att kolla klockan och såg att jag hade fått ett SMS. Det var ifrån Chans.
Ge tanken en chans och du vet nog vem jag är
Vadå "Ge tanken en chans och du vet nog vem jag är". Det kan inte vara Oliver för han står nedanför scen och snackar med en hel hög med små fjortistjejer. Kan det vara Mikael som har skaffat en ny telefon? Nej, för jag skrev till honom förut. Just när jag stoppade ner telefonen kom Sascha fram igen, han började snacka en massa. Han frågade om jag kom hem säkert igår. Jag sa att jag sov hos Oliver.
"Sov du hos Oliver?", frågade han mig så fort jag hade sagt Olivers namn. "Du vet väl att han tar hem tjejer jämt och ständigt."
"Nej det visste jag inte.", svarade jag.
"Okej, men det gör han. Och du skall veta att bara för att Oliver är sådan så är inte resten av vårt band sådant."
Nu tycker jag nästan att han börjar bli lite skum. Jag tittar mig runt för att se vart Mikael tog vägen. Han står och snackar med Hannes och en till kille som jag antar är trummisen i bandet.
"Du förstår vad jag menar va?", säger Sascha då.
"Hmm. Jag tror jag förstår i alla fall."
"Bra, så har du lust att följa med hem till mig efter spelningen och chilla lite då?"
Va? Raggade han på mig? I så fall var det väldigt lågt.
"Vad skall vi göra hemma hos dig då? Var det inte du som inte var som Oliver?"
"Vadå? Jag hade inte tänkt och ligga med dig som Oliver gör."
"Jag har inte legat med Oliver. Har han sagt det?"
"Nej det har han inte. Men han brukar skryta om sådant så jag tänkte bara att när du sa att du sov hos honom så hade han väl antagligen knullat dig med."
SMACK! Jag slog honom över kinden med öppen hand.
"Jävla subba", skrek han åt mig och lyfte handen.
Oliver var framme på någon sekund och tog tag i Sascha och höll fast honom. Jag backade ett par steg rakt in i Mikaels trygga famn. Han la armarna om mig och höll i mig.
"Du rör henne inte", skrek han åt Sascha.
"Det är lugnt.", sa Oliver när han höll Sascha i ett stadigt grepp. "Det är lugnt. Varva ner nu."
"Det är inte jag som skall varva ner.", sa Mikael och han höll fortfarande om mig. "Det är inte jag som håller på och stöter på tjejer på fula sätt."
"Nu tar vi och lugnar oss ett par kilo eller så där. Jag tar med Sascha bort härifrån och stämmer hans gitarr så kan ni gå nån annanstans så länge." Oliver talade med en lugn och säker röst.
Folket som hade samlats runt mig och Sascha flöt bort ifrån oss. Mikael släppte taget om mig. Jag vände mig om. Jag förväntade mig att han skulle fråga ut mig men han sa inget. Han tog min hand och vi gick ut och tog lite luft.
"Jag skall gå och köpa en Cola.", sa Mikael. "Vill du följa med?"
"Klart.", svarade jag och vi gick ner till kiosken i närheten.
Jag tände en cigarett medan Mikael var inne i affären och handlade en dricka. Jag hade ju inte trott att Sascha skulle vara en sådan kille. Han verkade inte vara sådan. Jag tog ett bloss och skakade av lite aska. Hade det han sagt om Oliver vart sant då? Jag var rejält packad igår. Men jag tror inte att han gjorde något med mig. Han kan inte ha gjort det. Och han verkade verkligen inte vara en kille som gjorde sådant. Mikael kom ut ur affären och tog min cigarett och fimpade den. Så gör han alltid. Eller, så gjorde han alltid kanske man ska säga. Jag vet inte längre. Han tog en klunk ur flaskan och gav den sedan till mig sen. Jag tackade nej. Vi hörde att musiken började spela inifrån huset. Jag var inte alls på humör att gå in där och jag sa det till Mikael. Han förstod och frågade om vi inte kunde sticka hem till honom och sen en film istället. Jag nickade och vi gick bort mot hållplatsen. På vagnen hem tog han min hand. Jag vet att det är lite förvirrande men det kändes skönt att få hålla hans hand igen. Jag lutade mitt huvud mot hans axel.
Vi gick av en hållplats tidigare för att gå förbi videobutiken. Jag sa åt Mikael att han fick hyra vilken film han ville. Så han tog Matrix. Även om han har den på datorn. Sen gick vi ur affären och började sakta gå hem till honom. Han tog min hand igen och höll filmen med den andra. Hemma hos honom gick jag direkt upp till hans rum utan att gå in och snacka med hans familj som jag brukar. Jag kurade ihop mig i hans säng och väntade på att han skulle komma upp till mig.
"Mamma undrade varför du inte hälsade.", sa Mikael till mig när han kom upp. "Så jag sa att du var trött och mådde lite dåligt."
Jag nickade bara till svars. Just nu ville jag bara att han skulle komma och sätta sig bredvid mig, så nära att jag kan känna hans värme. Han satte sig på sängen men inte alls så nära som jag ville att han skulle. Filmen började och vi satt tysta. Neo kämpade mot det overkliga i filmen. Jag vet inte hur många gånger jag har sett filmen men jag förstår den fortfarande inte fullt ut.
"Jag har inte berättat för familjen att vi har gjort slut.", sa Mikael plötsligt.
"Va? Har du inte?", svarade jag och filmen blev helt plötsligt ointressant.
"Nej."
"Varför?"
"Jag vet inte riktigt. Dom tycker så bra om dig. Dessutom vill jag inte berätta nått förrän jag vet att det är slut på riktigt."
"Mikael, du gjorde slut med mig. Är det inte slut på riktigt då?"
"Jag vet inte. Jag vet inte vad jag känner alls."
"Vadå? Gillar du mig fortfarande?"
Det blev tyst ett par sekunder. Det var inte lång tid men tillräckligt för att man skulle förstå att det var något.
"Klart att jag gillar dig.", sa han. "Jag kan inte bara sluta gilla den enda personen som jag älskat."
Mikael böjde sig fram och kysste mig. Jag blev otroligt förvirrad men jag besvarade kyssen ändå. För det är Mikael, killen som jag älskar. Ja, eller älskade i alla fall. Nu vet jag inte. Men som om jag bryr mig, jag behöver någon just nu. Mikael är i alla fall en kille som jag bryr mig en massa om. Jag sov hos honom den natten. Tätt ihop slingrade låg vi och mös i flera timmar. Det hade jag saknat. Närheten med honom. Jag vaknade av ett SMS tidigt på morgonen. Mikael låg och sov så fint bredvid mig. Jag tog telefonen och läste mitt meddelande, det var från Chans.
Hej tjejen. Gjorde du nått trevligt igår kväll då?
Bara ett SMS med den texten. Ska jag orka svara på detta eller? Nej, det ska jag inte. Jag behöver inte någon mystisk Chans. Jag har nog fått min Mikael tillbaka. Jag raderade meddelandet och la mig hos Mikael igen. Jag somnade om och sov tills Mikael pussade mig i nacken någon timme senare. Väldigt mysigt sätt att vakna upp på en söndagsmorgon. Bättre än gårdagens uppvaknande hos Oliver. Kanske borde jag berätta för Mikael att jag sov hos Oliver igår. Men vid närmare eftertanke så är det en dålig idé. Han skulle bara bli svartsjuk. Och jag vill inte förstöra något mellan oss just nu. Om det skall bli vi två igen får inget komma mellan oss.
Vi klädde på oss och gick till köket. Mikaels mamma satt där och läste tidningen. Hon tittade upp på mig.
"Mår du bättre nu vännen?", frågade hon.
"Jo då, det känns bättre nu när jag har fått sova.", svarade jag.
Mikael rostade lite bröd och kokade kaffe till mig. Snacka om att han vet precis vad jag vill ha. Jag drack mitt kaffe och åt en smörgås med ost på. Mikael satte sig mittemot mig. Han drack juice och åt en smörgås med bara smör på. Jag kände hans fot emot min. Mikaels mamma reste sig upp.
"Nej, nu skall jag lämna er tonåringar. Jag åker in till stan och träffa Eva nu. Pappa är och handlar."
"Okej.", sa Mikael. "Ha det bra."
Efter frukosten ville jag hem. Jag kände att jag måste hem och plugga lite. Provet i kemi på torsdag kommer inte att bli lätt. Mikael tyckte att vi skulle plugga tillsammans, jag sa nej. Jag behövde komma hem och smälta helgen lite. Han följde mig till ytterdörren. Jag tog på mig min tjocktröja och skorna. Mikael gav mig en lätt puss på pannan sen gick jag. Jag gick först ner mot hållplatsen men kom på att vagnen inte går förrän om en halvtimme så jag började gå mot nästa hållplats.
När jag kom hem upptäckte jag att ingen var hemma. De var säkert och tittade på Jonas fotbollsmatch. Jag gick upp på mitt rum och satte på min stereo. P3 spelade en av mina favoritlåtar och jag satte mig och bara lyssnade. När låten tog slut drog jag fram skolväskan och plockade upp kemiböckerna. Jag hade endast läst i ett par minuter om hur vissa syror bildas när min telefon gav till ett pip. Jag tog upp den från golvet där den hade hamnat. Det var från Chans igen. Vad vill killen mig?
Du verkar ignorera mig. Har jag gjort något fel? Säg till om du inte vill ha något att göra med mig. Det skulle dock vara synd eftersom jag gillar dig starkt. Kram?
Vem är killen? Jag började skriva på ett svar till honom.
Det är inte lätt att ignorera dig när du gör mig så här nyfiken. Vem är du? Om du gillar mig starkt så borde du känna mig i alla fall va? Kram
Det börjar bli lite intressant det här nu. Jag försökte koncentrera mig på kemin. Fast jag kunde inte riktigt få in det i huvudet. Radion fortsatte att spela bra musik. När jag hörde att telefonen lät kastade jag undan boken. Den for rakt in i väggen med ett duns. Meddelandet var från honom, Chans.
Vet du inte vem jag är? Då förstår jag att du är lite misstänksam. Om du inte har något emot det så förblir jag hemlig ett tag till då. Vad gör du nu då? Något trevligt? Puss och kram
Han förblir hemlig ett tag. Okej, då får han väl göra det då. Det kan ju vara kul det. Jag svarade honom.
Du kan vara hemlig. Du får bli min hemliga vän eller något. Idag har jag vart hemma hos min gamla kille. Det verkar som om vi håller på att bli tillsammans igen. Kram kram
Jag satte mig och fortsatte plugga. Kemin är så tråkigt men den måste göras. Om man skall ha något betyg så är det plugga som gäller. Radion spelar bara bra musik nu kändes det som. P3 är snäll mot mig idag. Mobilen låter igen så jag tar upp den.
Hemliga vän låter bra. Men om jag skall vara ärlig så hade jag hoppats på mer. Men om du och Mikael är på väg att bli tillsammans igen så skall jag inte stå i vägen. Vän låter bra. Kram
Så han vet vem Mikael är? Ja, vet han vem jag är så borde han ju veta vem Mikael är också. Skall han vara ärlig så hade han hoppats på mer? Jag vet ju inte ens vem han är. Jag svarade inte på hans meddelande, dels för att jag måste plugga dels för att jag tycker att han får höra av sig igen om han vill något.
Söndagen gick utan att jag hörde av honom något mer. Jag pluggade kemi så mycket jag orkade. Sedan la jag mig tidigt på kvällen för att orka upp till skolan. På måndagsmorgon kommer pappa in och väcker mig vid kvart i sju. Jag är jättetrött och släpar mig upp ur sängen för att ta mig en dusch. Vattnet väcker mig en del men det känns fortfarande som om jag drömmer. Jag försöker komma ihåg vad jag drömde under natten. Det var något speciellt, det vet jag men pappa väckte mig mitt i drömmen.
Jag går ner och dricker mitt kaffe och tar en macka. En hastig titt på klockan som hänger på väggen. Shit, jag missar vagnen, tänkte jag. Jag springer ut i hallen, tar min väska och stoppar minidisken i fickan. Jag ser precis vagnen lämna hållplatsen och jag stannar och sparkar förbaskat på en sten som ligger på gatan. Stenen åker iväg ett par meter och stöter i trottoarkanten. Jag tar fram minidisken och sätter på mig lurarna och går iväg mot hållplatsen. Oasis spelar "Born on a different cloud", det är vackert och så rätt. När nästa vagn kommer fryser jag som sjutton och jag är glad över att få komma in i värmen.
Jag knackar på dörren till salen och får ur mig ett "ursäkta" när jag stiger in i klassrummet. Jag sätter mig bredvid Johanna som sitter längst fram till höger. Mikael sitter längre bak med killarna. Skoldagen har börjat och jag är inte trött längre. Efter lektionen haffar Mikael mig, han ville kyssa mig men jag vänder undan huvudet. Han ser frågande på mig men jag drar mig ur hans grepp och går bort mot Emma som jag precis fick syn på.
"Jag fick ihop det med Mikael i lördags.", sa jag.
"Va? Igen?", svarade hon.
"Mmm, jag sov över hos honom efter vi hade stuckit ifrån konserten. Sen började vi kyssas och jag vet inte men det kändes lite fel faktiskt. Eller det var ju jättemysigt och just då var det helt rätt men så här efteråt så vet jag inte."
"Hmm, okej. Såg ni Extra då?"
"Nej, Sasha började stöta på mig så jag slog till honom och sen kom Mikael och lite irritation uppstod så jag och Mikael åkte hem till honom."
"Den där Sasha var på mig lite också på festen."
"Just det ja. Hur gick det med Johan?"
"Jo då, vi fick nog till det. Sen så kom Sasha och blev skabbig så vi gick. Sorry att jag inte sa det till dig."
"Äh, det är lugnt. Oliver tog hand om mig. Vad gjorde du och Johan då?"
"Vi åkte hem till honom så sov jag där. Det hände inget speciellt vi bara myste lite. Tror att vi är tillsammans nu. Har inte snackat med honom sen i lördags men jag ser väl honom snart. Vadå Oliver tog hand om dig?!"
"Jag sov över hos honom. Jag var tydligen så full att han inte tyckte att jag skulle åka hem själv så jag sov där.", jag berättade inget om att jag hade sett Mikael med Anna eller om mitt och Mikaels lilla samtal i trappen.
"Okej, vi får snacka mer om detta sedan. Jag började för fem minuter sen."
"Okej,"
Emma gick iväg och jag stod ensam kvar. Mikael kom fram till mig.
"Vad var det där?", frågade han.
"Vadå?", svarade jag.
"Du dissade mig när jag ville hålla om dig."
"Jag ville bara berätta för Emma att vi typ var tillsammans igen innan hon fick se det", ljög jag och la armarna runt hans hals och kysste honom.
Han verkade nöjd med det svaret för han tog min hand och vi gick till nästa lektion. Dagen flöt på som vanligt. Jag och Mikael höll oss nära varandra och mös så fort vi fick chansen. Egentligen var det väl han som gjorde det men jag hängde på mest för syns skull
När jag kom hem från skolan satte jag mig och tittade igenom kemiboken lite till. Fred Durst sjunger "Behind blue eyes". Riktigt vackert. Jag orkade inte läsa mer kemi utan la undan boken på golvet och tog upp mobilen istället. Började skriva ett meddelande utan att riktigt veta vem jag skulle skicka det till.
Det känns inte som innan längre. Det känns annorlunda. Som om jag har vuxit ifrån honom. Jag älskar honom fortfarande. Men jag vet inte på vilket sätt. Tror att det är vänskapen. Vet bara inte vad jag skall säga till honom. Han verkar så glad nu.
Jag kollade igenom telefonboken och hamnade på Chans. Jag skickade meddelandet till honom utan att veta varför. Men på något sätt känns det skönt att skicka till honom. Jag satt på sängen och bara väntade på ett svar från honom. Jag ryckte till när mobilen surrade.
Hej. Jag blev jätteglad när jag fick ditt meddelande. Om du inte vill vara tillsammans med honom så skall du inte vara det. Du får inte känna dig tvingad till något. Det betyder mycket för mig att du messade mig och berättade detta. Gör det du känner för. Då blir det alltid bäst i slutet. Kram
Jag skall göra det jag känner för. Lätt att göra det när man inte vet vad man känner. Jag gick och hämtade den bärbara telefonen och satte mig på sängen igen. Att slå numret till Mikael går av gammal vana. Signalerna gick långsamt fram.
"Karin"
"Hej det är Tove."
"Hej vännen. Hur är det?"
"Jo då, det är okej. Är Mikael inne?"
"Ja, jag skall ropa på honom."
Jag hörde henne ropa på Mikael genom telefonen. Han sitter säkert inne på sitt rum och lyssnar på musik. Det brukar han göra.
"Hej", hans röst var lika fin som vanligt.
"Hej det är jag."
"Hej sötnos. Hur e det?"
"Jag vet inte riktigt. Vad är det som händer med oss egentligen?"
"Vad menar du?"
"Först gör du slut, sen går du och hånglar med Anna och nu vill du att allt skall vara som vanligt."
"Jag var förvirrad. Men nu vet jag att jag vill ha dig."
"Vad händer om jag inte vill ha det som förut igen då?"
"Vad menar du?"
"Om vi skall bli tillsammans så vill jag att det skall vara på nytt. Vi kan inte fortsätta där vi slutade. Det funkar inte. Saker har förändrats."
"Vad har förändrats? Vi älskar ju fortfarande varandra."
Jag blev tyst i några sekunder. Det var tillräckligt för att Mikael skulle märka det.
"Eller? Jag älskar dig i alla fall. Älskar du inte mig?"
"Eh, jo det gör jag. Men jag vet inte om det är tillräckligt längre."
"Vadå tillräckligt? Att man älskar något måste väl vara tillräckligt?"
"Det beror på vad man vill att förhållandet skall gå ut på."
"Vad snackar du om egentligen?"
Jag vet inte riktigt vad jag pratar om överhuvudtaget. Jag har alltid tyckt att ett förhållande kan byggas upp på bara kärlek och nu sitter jag och säger motsatsen. Jag vet nästan vad jag känner men jag kan nog inte förklara det. Inte för Mikael. Inte just nu.
"Jag kan inte riktigt förklara vad jag menar. Om du skulle känna som jag skulle du fatta. Jag älskar dig Mikael tro inget annat. Kommer antagligen alltid att göra det också. Men just nu kan vi inte vara tillsammans. För jag tror att jag gillar en annan."
"Du älskar mig men gillar en annan?"
"Ja.", svarade jag utan att jag egentligen visste vem det är som jag gillar. Men jag känner det, det är inte Mikael i alla fall.
"Hur går det ihop då? Du älskar mig ju."
"Älskar ja. Men jag är inte kär i dig Mikael."
Det blev tyst i andra sidan av luren. Jag ville så se honom nu. Så att jag kunde ana vad han tänkte. Men det ända jag såg var min egna spegelbild.
"Jag tror jag måste gå nu.", sa han till slut.
"Okej, ses vi imån?"
"Jo det gör vi väl. Hej då."
"Hej då."
Jag tror jag har gjort slut med Mikael. Och jag är inte ledsen. Det känns rätt skönt faktiskt. Jag vet att vi kommer att vara vänner. För så är det. Om jag tänker tillbaka på vårt förhållande nu på sistone så känns det faktiskt som om vi bara har varit två vänner som har brytt sig mycket om varandra. Två vänner som har gjort det som alla vänner gör plus hånglat och haft sex då. Det jag kände för just då var att skicka ett meddelande till Chans. Men jag börja fundera på om det var så smart att ge ut mitt privatliv till någon som jag inte vet vem det är. Så jag tog upp min kemibok och läste lite till.
Novell - Del 3
"Se dig för", säger han och tittar ner mot mig. Det är Oliver.
"Se dig för själv", säger jag och ler.
"Hej. Hur är det med dig nu för tiden?"
"Jo tack, det är bara fint. Själv då?"
"Tja, det går framåt i alla fall. Vart är du på väg nu?"
"Jag vet inte riktigt. Jag har haft prov och sen orkade jag inte stanna i skolan så jag strosar runt lite här bara."
"Jag skall ta en fika hade jag tänkt. Vill du följa med?"
"Ja varför inte. Vart skall du någonstans?
Vi hamnade på ettan och åkte mot Haga för att fika inne bland de gamla mysiga husen. Oliver insisterade på att han skulle bjuda mig på fika. Jag tackade och tog emot. Han köpte två kaffe och en Hagabulle till oss att dela på. Under hela fikan var han väldigt mån om att höra hur jag hade det och varje gång jag förde in samtalet på honom så viftade han bort det. Jag tyckte om att sitta och snacka med honom. Han frågade om hur det var med mig och Mikael och jag berättade hur det var. Han var inte den killen som ville snacka om sig själv, som vissa andra killar lätt gör, utan han lyssnade på vad jag hade att säga. Nästan lite som Chans, fast på riktigt.
"Vi har spelning nästa vecka.", sa Oliver.
"Jasså, vad trevligt.", svarade jag.
"Japp, det är det. Kan du inte komma och se oss då. Du såg ju oss aldrig i lördags."
"Jag vet inte.", sa jag och tänkte att jag ville inte träffa Sasha igen.
"Om det är Sasha du oroar dig för så är det inget.", sa han precis som om han läste mina tankar. "Han brukar bara stöta på tjejerna en gång men när han har fått nobben så är det okej. Man måste säga till honom ordentligt och det gjorde du ju."
Han log emot mig och jag log tillbaka.
"Okej då. Vi får se. Jag kan ju få ditt nummer så kan jag ju slå en signal nästa vecka så får du säga tid och så där."
"Japp så kan vi göra."
"Vad har du för nummer då?", sa jag och tog upp mobilen.
"031- 374 78 50"
"Men det är väl ett hemnummer?", sa jag och la in numret på mobilen.
"Ja, mitt hemnummer. Jag har ingen mobil. Den blev stulen för några veckor sedan."
"Jaha, jag har inget papper som jag kan skriva mitt nummer på."
"Jag har en penna", sa han och sträckte fram sin arm.
"Skall jag skriva på armen?"
"Ja, varför inte. Så om jag kommer bort så kan någon ringa till dig och berätta det för dig."
Jag skrattade och skrev upp mitt nummer på hans arm. Jag gjorde ett litet hjärta runt mitt namn utan att tänka på varför jag gjorde det.
"Jaha, då är man märkt då.", sa han och skrattade.
Jag tog en titt på klockan och upptäckte att den började bli mycket. Han såg att jag kollade på klockan.
"Dags å dra sig?", frågade han.
"Ja, jag tror det. Tänkte att jag skulle försöka göra min läxa tills imorgon också."
"Jo det kan ju vara bra. Duktig flicka.", sa han och klappade mig på huvudet.
Jag räckte ut tungan till honom. Han skrattade åt mig. Vi reste oss och lämnade cafét.
"Tack för fikat förresten.", sa jag.
"Åh, ingen orsak.", svarade han. "Det är bara trevligt och få bjuda en fin tjej på kaffe nån gång ibland."
Jag kände mig smickrad och blev väldigt glad. Han log mot mig och vi började gå mot hållplatsen. Framme vid hållplatsen stannade vi och Oliver la sin hand på min axel.
"Om det är något, vad som helst, så kan du ringa till mig.", sa han och tittade lite allvarligt på mig."
"Tack...", sa jag. "... men jag klarar mig nog."
"Okej, bara så att du vet det. Jag tycker om dig tjejen." Han gav mig en kram och en puss på kinden. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga så jag stod bara och log. Vagnen kom och vi sa hej då för han skulle visst åt andra hållet hem till en kompis. Jag gick på vagnen och han gick över till andra sidan av spåret. På vägen hem satt jag å lyssnade på kent. Det är inte ofta jag gör det men imorse kände jag att det skulle bli en kentdag. Jocke Bergs röst fyller mina öron när han sjunger Om jag förlorar dig så förlorar jag synen. Om jag förlorar dig så har jag ingenting kvar. Förlåt mig, men du är allt jag har. Noll är en av de bästa låtarna som gjorts på svenska. Det berättade jag förresten för Oliver när han frågade mig vad jag lyssnade på för musik. Han sa att han inte lyssnade på kent så där jättemycket men att han skulle ge låten en chans.
När jag kom hem tog jag fram min kentskiva som jag fick av Emma när jag fyllde 18. Det är hon som är det stora kentfanet i min omkrets. Hon hade bränt ihop en skiva med enligt henne de bästa låtarna och på den låg Noll. Vinternoll2 var första låten och det passar ju bra nu när det snart är Vinternoll3. Jag tog fram min mobil och skickade ett meddelande till Chans.
Hej där. Hur mår du nu för tiden? Det var länge sen jag hörde ifrån dig. Var och fika med en jättemysig kille idag. Jag känner mig lite friare nu när Mikael bara är en vän. Lyssnar på kent just nu. Gillar du dom? Kram
Jag fick svar inom några minuter.
Hej hej. Jo, jag mår bra. Inte för att jag har vart å fikat med någon trevlig människa utan för att du messade mig bra att du känner dig bättre nu. Det gör mig glad. kent, jag gillar verkligen kent. Det är därför jag heter Chans på din mobil ju Noll måste vara en av de bästa låtarna på svenska eller vad säger du? Pussåkram
Var Chans en kentlåt? Jaha, alltid lär man sig något nytt. Jag måste lyssna på den hemma hos Emma någon gång. Det kanske är ifrån den låten "Ge tanken en chans och du vet nog vem jag är" kommer ifrån. Och så gillade han Noll. Kunde det bli bättre. Jag vill nog träffa den här killen någon gång.
Jo, Noll är verkligen grymt bra. Det skulle vara kul och träffa dig någon dag. Eller vad säger du? kram
Jag tog min engelskbok och lärde mig några glosor medan jag väntade på ett svar ifrån Chans. Jag hann och läsa en massa engelska medan jag väntade för det kom inget SMS ifrån honom. Vid nio tröttnade jag och gick för att hämta telefonen. Jag ringde till Emma.
"Hej, det är Emma."
"Hej, det är jag. Vad gör du?"
"Sitter å läser lite engelska. Själv då?"
"Inget speciellt. Har redan gjort engelskan. Men du."
"Mmm."
"Jag har en fråga om kent till dig."
"kent? Vad trevligt."
"Sjunger dom Ge tanken en chans och du vet nog vem jag är i någon kentlåt?"
"Nej det gör dom inte. Hur så?"
Jag berättade om Chans. Jag hade inte gjort det innan.
"Nej vad ballt, varför har du inte berättat om honom innan?"
"Jag vet inte. Har inte tyckt att det är nått att berätta."
"Okej, har du någon aning om vem det kan vara?"
"Nej, först trodde jag att det var Oliver men när jag var å fikade med honom idag så fick jag reda på att han inte kan så mycket om kent och att han inte har någon mobiltelefon."
"Var och fikade med Oliver? Här händer det grejer."
"Hehe, jo verkligen.", sa jag med sarkasm i rösten. "Jag stötte på honom på stan och så gick vi och fikade. Hur går det med Johan förresten?"
"Jo det går bra. Vi träffades idag ett tag. Han är verkligen allt jag har letat efter, förutom att han är Moderat då."
Jag skrattade, sedan snackade vi lite skit och sen la jag på. Jag gick och la mig tidigt den kvällen.
På fredagsmorgonen orkade jag verkligen inte gå upp. Pappa fick skicka in Jonas för att studsa runt lite i min säng så att jag skulle gå upp. Jag drog mig ur sängen, klädde på mig och pallrade mig ner till köket. Pappa hällde upp en kopp kaffe till mig. Jag drack det svart denna morgon. Sen tog jag på mig min mössa och gick mot vagnen. Det var väldigt kallt denna sista fredagsmorgon i september. Utanför skolan stötte jag ihop med Mikael. Han berättade att Anna hade ringt honom igår och att de skulle träffas i kväll. Jag tyckte det lät som en jättebra idé och berättade för honom att jag var och fikade med Oliver igår. Mikael sa åt mig att vara försiktigt, han sa att han inte riktigt kunde lita på honom än. Man vet ju aldrig om något som Sasha sa var sant. Jag borde ha blivit arg på honom men blev inte det. Jag vet ju att han bara bryr sig. Jag sa till honom att jag skulle vara försiktig och han såg glad ut. Vi gick tillsammans till engelsklektionen där vi satte oss bredvid varandra. Klassen måste vara lite förvirrad när det gäller oss, Johanna hade frågat mig för några dagar sedan om vi var tillsammans eller inte. Just då sa jag ja men när Peter hade frågat Mikael igår hade han fått ett nej till svar. På rasten efteråt gick jag och Mikael iväg för oss själva.
"Vad känner du för Anna nu då?", frågade jag honom.
"Jag gillar henne.", svarade han. "Jag har inte känt så här sedan, eh, a, sedan dig." Han rodnade lite. Det var sött. "Vad känner du för Oliver då? När vi snackade för ett tag sen sa du ju att du gillade en annan. Är det han?"
Jag fick plötsligt minnen från samtalet där jag hade gjort slut med Mikael. Det var inte Oliver som hade funnits i tanken då. Jag tror att det var Chans jag tänkte på då. Jag förklarade för Mikael om Chans.
"Det verkar lite skumt att han känner till dig så väl och att du inte vet vem han är. Skulle jag var du så skulle jag glömma honom och satsa på Oliver istället.", sa ha,
"Men du sa ju förut att jag skulle ta det försiktigt med Oliver."
"Ja men Oliver vet jag i alla fall vem det är. Den här personen kan ju vara vem som helst. Tänk om det är Anders?"
"Matteläraren?", sa jag och skrattade.
Han nickade och skrattade med mig. Hans humor, jag kan inte låta bli att le. Jag älskar den.
"Allvar nu", sa han och blev allvarlig i ögonen och på rösten. "Om något skulle hända dig så vet jag inte vad jag skulle göra. Jag kommer alltid att älska dig."
Det blev plötsligt min tur att rodna. Kommer jag verkligen klara av att bara vara vän med honom?
"Du är den personen som betyder mest för mig just nu. Och du kommer att vara den personen länge."
Han log och tog min hand och vi gick till nästa lektion. Hela skoldagen umgicks jag med Mikael. Vi satt ihop på lektionerna och i bamba.
På väg mot spårvagnen efter skolan berättade han att han var lite nervös för att träffa Anna i kväll. De skulle på dejt. Först gå på bio och sen gå och fika. Jag sa åt honom att om han bara är den han är så kan inget gå fel, går något fel så är det Anna som är skum.
"Om det vore så väl.", sa han och skrattade. Jag åkte hem och Mikael gjorde detsamma.
Novell - Del 4
"Hej", svarade jag.
"Hej det är Oliver.", hans röst lät annorlunda i telefonen. "Vad gör du?"
"Jag kom precis hem ifrån skolan. Själv då?"
"Jo, jag tänkte åka in och köpa lite skivor. Vill du följa med?"
"Ja, det kan jag göra. Jag har inte köpt en skiva på evigheter känns det som."
"Skall vi ses vid fontänen vid Brunnsparken om en halvtimme eller så?"
"Det låter bra, ses då"
"Hej då."
"Hej."
Jag gick till mitt rum och lämnade skolväskan och tog min handväska med plånboken i. Minidisken tog jag i fickan på min tjocktröja sen gick jag mot hållplatsen igen. På väg mot Brunnsparken lyssnade jag på kent igen. 747 är nästan lika bra som Noll men bara nästan. När jag kommer bort till fontänen står han redan där. Han har gjort något med håret och han har en snygg svart polotröja på sig. Han ger mig en kram och en puss på kinden när jag kommer fram.
"Hej. Vad snygg du är!", sa jag utan att tänka innan.
"Tack", sa han och skrattade.
"Måste du klä dig så snyggt när vi skall handla skivor?"
"Nej men man vill väl vara fin när man har fint sällskap och sen vet man ju aldrig vad som händer. Kom nu så går vi."
Vara fin när man har fint sällskap. Den här killen är speciell. Man vet aldrig vad som händer. Han gör mig nyfiken. Det gör han.
Vi tog 11:an bort mot Stigbergstorget och Bengas. Oliver strosade runt lite bland skivorna och jag gick och tittade lite. Plötsligt såg jag att jag hade hamnat vid K och jag kollade letade mig fram till kent. Fick fram en skiva med två hundar på. Jag vände på skivan och läste att första låten var Chans. Jag kunde inte motstå att ta den. Oliver kom upp bakom mig och läste på skivan över min axel.
" kent B-sidor 95-00. Är den något bra?", frågade han mig.
"Jag vet inte.", svarade jag och läste vidare. "Noll är med på den."
"Ah, den bästa svenska låten genom tiderna eller vad var det?"
"Jupp precis så var det. Har du hittat något då?"
"Ja det har jag. Den här skivan med Metallica."
"Dom är riktigt bra."
"Ja det är dom. Skall vi gå till kassan?"
"Okej."
Jag tog fram pengar och betalade för min första kentskiva.
Vid hållplatsen frågade Oliver mig om jag hade några planer för kvällen.
"Nej det har jag inte," svarade jag. "du?"
"Nej inte direkt. Kan vi inte hitta på något? Gå på bio eller något?"
"Ja det kan vi göra. Inte för att jag har så mycket pengar men en bio har jag nog råd med."
"Annars så bjuder jag gärna."
"Du kan ju inte bjuda mig på bio också. Du bjöd ju på fikan igår."
"Bättre att mina pengar går till att bjuda en fin flicka på bio än till att köpa öl."
Jag tror att jag rodnade lite. Jag hade inga ord att svara med i alla fall. Trean kom då som tur var och vi gick på den.
"Vill du se Ondskan?", frågade han mig.
"Ja det kan vi göra.", svarade jag. "Fast den har ju premiär i kväll. Den kan vi väl inte få några biljetter till."
"Vilken tur för dig att jag redan har två biljetter till den då.", sa han och tog upp sin plånbok och visade dem.
"Varför har du två biljetter till den?"
"För att jag har en snäll vän som jobbar på Biopalatset och för att jag hade hoppats på att få gå på bio med en trevlig tjej."
"Egentligen så borde jag väl bli sur på dig för ditt antagande men det var gulligt gjort så jag blir inte det."
"Okej, jag skall inte anta något mer efter ikväll."
"Inte efter ikväll, efter bion."
"Okej."
Vi gick av vid Vasa-Viktoriagatan. Klockan var bara halv sju och bion började inte förrän kvart över nio.
"Vad skall vi göra?", frågade han. "Skall vi ta en fika?"
"Kan vi inte bara strosa runt lite?", svarade jag.
"Jo det kan vi göra."
Vi gick Viktoriagatan ner mot kanalen och sedan ut med den mot Saluhallen.
"Jag vill fråga dig en grej.", sa jag när vi hade kommit en bit på vägen.
"Okej, varsågod."
"Den kvällen när ni spelade sa Sasha till mig att du brukade ta hem en massa tjejer och sen skryta om att du hade legat med dom. Är det sant?"
Det blev tyst en liten stund. Tillräckligt tyst för att jag skulle hörde honom andas.
"Det har väl blivit så att jag får med nån tjej lite då och då. Så där ytligt bara. Men jag kan ju inte påstå att jag tycker att jag skryter om det. Det händer väl att man berättar det. Det gör man ju. Om det är någon som skryter så är det Sasha."
"Tog du med mig hem också för att få det lite ytligt?"
"Nej, inte en chans. Jag tog hem dig för att jag började gilla dig. Dessutom så gjorde vi inget. Och jag berättade inte för någon att du sov hos mig den natten. Det var för privat."
Jag sa inget mer just då utan fortsatte bara att gå. Vi kom ner till Kungstorget där det myllrade av folk. Det märktes att det var fredag. Alla var ute på stan i kväll. Även om det var sjukt kallt. Vi gick Kungsgatan uppåt mot Domkyrkan. Plötsligt tyckte jag att jag kände ingen en av personerna som jag såg i myllret utanför Filmstaden. Visst var det Mikael som stod där. Han hade Anna bredvid sig. Hon stod tätt intill honom. Jag sa åt Oliver att vi skulle gå fram och hälsa. Han verkade inte så där jätteförtjust men jag ville hälsa och så blev det.
"Hej Mikael", sa jag och gav honom en kram. Sedan hälsade jag även på Anna men utan kram.
"Hej", svarade Mikael. "Vad gör du här?" Då såg han Oliver. Mikael tittade först ner i marken sen rakt in i mina ögon.
"Vi skall gå på bio.", svarade Oliver. Jag nickade.
"Vad trevligt", sa Anna. "Det skall jag och Micke också. Vilken skall ni se? Vi kanske ska på samma?"
"Vi skall se Ondskan", sa jag.
"Men den har ju premiär idag", utbrast Anna.
"Jo, den har ju det.", sa jag lite tyst.
"Hur fick ni biljetter till den då?", frågade Mikael. "Anna hade försökt boka men de var slut."
"Jag har en kompis som jobbar på Biopalatset.", sa Oliver.
"Ballt", sa Anna. "Vi skall se Bruce den allsmäktige."
Jag visste att Mikael redan hade sett den. Han såg den med mig. Vi skrattade som sjutton. Det var då vi fortfarande var tillsammans. Då inget konstigt hade hänt.
"Vi måste nog gå in nu", sa Mikael. "Den börjar snart."
Vi sa hej då och Mikael och Anna gick in på Filmstaden.
"Svider det?", sa Oliver när vi var på väg till en godisaffär i närheten.
"Vadå svider?", svarade jag förbryllat.
"Att se honom med en annan tjej alltså?"
"Jag vet inte. Det känns konstigt. Som om jag inte vill att han skall vara med någon annan om han inte är med mig."
"Vill du har tillbaka honom?" Det hördes besvikelse i Olivers röst.
"Nej, det är just det. Jag vill inte ha tillbaka honom." Om man tittade riktigt noga kunde man se ett leende i Olivers ansikte men där tittade jag inte. "Jag känner verkligen inte så för honom länge. Har svårt att tänka mig just nu att jag nånsin kommer att känna så som jag kände för honom ingen. Han betyder väldigt mycket fortfarande."
"Du tror inte att du kan bli kär igen nu då?"
"Jag vet inte. Just nu känns det inte som det."
Vi klev in i affären. Jag gick bort till väggen med drickorna.
"Så vad du säger är att du och jag inte har någon chans nu eller?"
"Du och jag?", jag hade inte hört från Chans på hela dagen men det var han som jag tänkte på just nu.
"Ja, du och jag. Märker du inte att jag tycker om dig?"
"Jo, men jag vet inte."
"Har vi någon chans? Jag har inte känt så här sedan jag var tillsammans med Jenny för ett år sedan."
"Va sa du?"
"Att jag inte hade känt så här på..."
"Nej inte det. Det innan."
"Jag frågade om vi hade någon chans."
Det är någon speciellt när han säger ordet.
"Jag kan inte se in i framtiden. Kan vi inte bara ta några dagar i taget?"
"Jo det kan vi. Kom nu så köper vi godis och går till bion sen."
Han släppte ämnet väldigt snabbt. Han sa att han inte hade känt så här sedan Jenny. Vem var Jenny? Jag måste få veta. Vi gick mot bion. Jag tog hans hand för att han skulle veta att jag brydde mig om honom. Han log mot mig. På bion hade vi perfekta platser sett ifrån ett pars ögon. Längst upp. Jag undrade om det var meningen att vi skulle platser här eller om det var något som hade blivit över. Filmen var grymt bra och när det började bli som obehagligas tog jag hans hand igen. Den var varm, min var kallt. Han vände sig om och frågade om jag frös. Jag sa nej och lutade mitt huvud mot hans axel. Efter bion frågade han om jag ville följa med hem till honom. Jag gick med på det om jag fick lyssna på min nya skiva hemma hos honom. Han nickade. Vi gick bort mot spårvagnen hem till honom. På vagnen var vi väldigt tysta. Han sa ett par ord men det var inte så mycket. Fast jag tyckte inte vi behövde prata. Inte just då. Hemma hos honom satte jag mig i soffan. Han frågade om jag ville ha varm choklad. Jag svarade att det skulle vara sjukt gott. Han gick ut i köket, jag gick fram till hans stereo och tog fram min skiva. De ljuva tonerna av Chans strömmade ut ur hans högtalare som satt välplacerade i rummet.
"Det är Chans va?", ropade Oliver ifrån köket.
"Ja det är det.", svarade jag honom efter att ha läst på skivans baksida.
Inte ägnade jag en tanke åt att Oliver enligt han själv inte lyssnade på kent så speciellt mycket. Jag lyssnade igenom låten och njöt verkligen. Det var som Chans sa till mig. Låten är suverän.
Oliver kom ut i vardagsrummet med två muggar choklad. Han satte sig ner i soffan och ställde muggarna på soffbordet. Jag satte mig bredvid honom och smakade på chokladen. Den var riktigt god.
"Du borde starta ett café", sa jag åt honom.
"Och du har inte smakat mina bullar än", sa han och skrattade.
Jag log åt honom och smuttade på min choklad. Högtalarna spelade Längtan skala 3:1 för oss. Jag tog skivfodralet och studerade låtlistan.
"Snart kommer Noll", sa jag. "Har du lyssnat på den än?"
"Nej men jag kommer väl få göra det nu antar jag.", svarade han.
Jag drack min choklad och väntade in låten. När Noll kom frågade Oliver mig om det var den låten. Jag nickade åt honom. Då böjde han sig fram och kysste mig. Jag besvarade kyssen med hela min själ. Vi slutade inte förrän jag avbröt honom när jag upptäckte att skivan hade tagit slut.
"Nu blev ju chokladen kall", sa Oliver och log mot mig.
"Vad spelar det för roll?", svarade jag honom.
Den natten sov jag i Olivers säng igen, fast denna gång sov inte Oliver på soffan.
Andra gången jag vaknade hos Oliver var allt lite bättre. Jag hade ingen huvudvärk och dessutom visste jag vart jag var. Men den största anledningen till att allt var bättre var att han låg bredvid mig. Han såg ut att sova så skönt att jag inte hade hjärta till att väcka honom. Därför smög jag upp och tassade försiktigt ut i köket. Jag öppnade kylskåpet för att se vad som fanns därinne. Jag blev nästan lite förvånad. Det fanns vanliga saker där inne, smör, mjölk, drickor, ost, skinka osv. Jag tar fram mjölken och häller upp det i en kastrull och letar fram Oboy-pulvret. När mjölken har blivit varm har jag plockat fram två muggar och häller upp den varma mjölken i muggarna. Jag blandar ner pulvret och rör om. Sen tar jag muggarna och går in med dem till Oliver som fortfarande sover. Jag sätter ner de varma muggarna på bordet bredvid sängen och för min hand genom hans hår. Han rör på sig försiktigt. Jag kysser lätt hans panna och viskar till honom att det är dags att vakna. Han öppnar försiktigt ögonen och blinkar ett par gånger sen ler han mot mig. Jag böjer mig fram och kysser honom.
"Jag har gjort varm choklad för att väga upp den du missade igår.", sa jag.
"Har du?", frågade han. "Du är otrolig."
Jag log mot honom och gav honom en av muggarna. Han smuttade försiktigt på chokladen. Jag tror att han brände sig lite för han gjorde något skumt ansiktsutryck. Han satte sig lite mer upp i sängen och jag satte mig bredvid honom och blåste på min choklad. Sen drack jag. Det var gott. Resten av morgonen mös vi bara omkring i hans lägenhet. Tills jag tog mig hemåt.
När jag satt på vagnen fick jag ett meddelande. Det var ifrån Chans.
Hej tjejen. Har inte hört från dig på ett tag. Hur har du det? Jag tänkte på det du skrev någon gång. Om att träffas. Jag skulle gärna vilja göra det. Kan du ikväll? Jag skulle bli överlycklig om du ville träffa mig. Okej, det kanske lät konstigt och du kanske inte vill träffa någon som du inte vet vem det är. Men när du ser mig så vet du att jag är snäll. Puss och kram
Han ville träffas ikväll. Var det inte något jag skulle göra ikväll? Äsch, vad det än var så får det vänta. Jag vill verkligen träffa den här killen. Även om vi bara snackat på SMS så känns det som om han är som jag på något sätt.
Hej du. Sorry att jag inte har hört av mig. Det har kommit saker i vägen. Träffas ikväll? Det går jättebra. Jag vill verkligen också träffa dig. Vad sägs om Brunnsparken klockan åtta? puss Tove
Det kändes skönt att skicka iväg det där SMS:et. Jag vill träffa honom. Jag vill se vem han är. Jag är så otroligt nyfiken. Vill se hur han ser ut. Vill snacka med honom. Vill ha en kram av honom. Jag har en massa frågor som jag vill ställa till honom.
Vid brunnsparken går jättebra men inte klockan åtta. Kan nog inte komma förrän nio, funkar det för dig? pussar
Jo då. Klockan nio går bra det med. Ses då. puss
Jag kliver av vagnen och fortsätter hemåt. När jag varit hemma ett tag så ringer telefonen. Jag svarar, det är Anna.
"Vad vill du med Micke egentligen?, sa hon direkt efter jag hade svarat.
"Vadå vill med Mikael?", svarade jag och fattade uppriktigt ingenting.
"Gillar du honom eller inte?"
"Klart jag gillar honom..."
"Ta honom då.", sa hon och det lät som om hon grät.
"Nä, alltså, jag gillar honom som kompis. Det kommer jag alltid att göra."
"Du vill alltså inte ha honom?"
"Nej, det vill jag inte. Inte på det sättet."
"Okej, för just nu snackar han bara om dig. Han säger att han inte gillar dig på det sättet men jag vågar inte tro honom."
"Mikael talar alltid sanning. Han säger alltid vad han tycker så lita på honom."
Anna verkade nöjd med svaret och tackade för sig och jag la på.
Jag hade ett par timmar att ta kol på så jag satte mig och glodde lite på film. Mitt under filmen kom min bror in till mig.
"Kan inte du och jag spela spel?", frågade Jonas.
"Jo visst!", sa jag och stängde av videon. "Vad vill du spela?"
Han kom sprang iväg och hämtade ett spel och kom tillbaka med Monopol Junior. Vi har spelat det så många gånger tillsammans. Men det var länge sen nu. Det hela går ut på att skall skaffa så många åkattraktioner som möjligt. Vi sätter oss ner på golvet i mitt rum, jag sätter på min nya kentskiva och sen spelar vi tills mamma ropar att det är middag vid halv sju. Jonas tycker definitivt att det var han som vann och jag låter honom tro det men jag vet att det var jag som vann så det spelar ingen roll. Jag äter en trevlig middag ihop med min familj och mamma undrar vad jag har planerat för kvällen. Jag svarar att jag skall träffa en kompis. Vid halv nio går jag till ytterdörren. Mamma ber mig ringa om jag sover någon annanstans. Jag lovar att jag skall göra det.
Precis när jag har satt mig till ro på spårvagnen för att åka in och träffa Chans ringer min telefon. Det är Emma.
"Hejsan", svarar jag glatt.
"Hej," svarar hon. Det låter inte glatt alls.
"Hur är det?", frågar jag oroligt.
"Inte bra alls. Jag mår skit."
"Vad har hänt?"
"Det är Johan. Vi har bråkat. Jag tror inte att han vill veta av mig mer. Jag vet inte vad jag skall göra. Jag gillar verkligen killen."
"Oj då."
"Kan du inte komma hit?"
"Jo visst", sa jag. "Jag kommer strax."
Vi sa hejdå och jag åkte direkt hem till Emma och glömde av vart jag var på väg egentligen.
Novell - Del 5
Emma öppnade dörren med tårar i ögonen. Jag tog av min jacka och gav en varm kram. Sen gick vi in till hennes rum. Jag satte mig på sängen och tittade mig runt om i hennes helt tydliga kentinfluerade rum. Tre stora affischer, en med en svarthårig flicka, en med de två hundarna som var på min skiva och en med en vit tiger på. En inramad LP satt prydligt över huvudändan på sängen och fyra små bilder på bandet inglasade följde ena väggen. Jag fastnade med ögonen på en bild av Jocke Berg med gitarr. Han ser grymt bra ut och han har snygga armar. På hennes säng ligger det två gosedjur som föreställer vita tigrar, jag tar upp den ena i mitt knä. Emma går bort till sin stereo och sätter på en skiva. Jag hör att det är live. Publiken låter, det känns nästan som om man var mitt i publikhavet för Emma har sina högtalare så bra placerade. Nu hörs gitarrerna och publiken skriker. Jag ryser till. Emma sätter sig bredvid mig.
"Live Globen, Stockholm förra året. Där skulle man varit.", sa Emma till mig.
Jag nickade och höll med henne.
"Vad är det som har hänt med Johan nu då?
"Jag vet inte riktigt. Det var något politiskt. Jag sa något och han reagerade. Sen så fortsatte jag och tjöta för att jag ville provocera lite. Sen blev han förbannad och skrek att vi aldrig skulle kunna få något att funka. Men jag bryr mig inte om politiken på det sättet som jag bryr mig om honom. Jag gillar honom verkligen."
"Jävlar, det är svårt att få något att funka när man har så annorlunda åsikter."
"Men det är bara just där som vi är oense. Han gillar ju kent nästan lika mycket som jag gör. Han är så jäkla perfekt."
Jag försökte komma på något att säga. Jag ville trösta.
"Du borde ringa honom.", säger jag till slut. "Men kanske inte just nu. Senare eller imorgon eller något. Du kan ju messa honom eller något."
"Jo, jag får göra det. Jag vill verkligen inte förlora honom. Jag har nog aldrig känt så här innan."
"Aldrig känt så här innan? Men Anders då?", frågade jag.
Anders var killen som Emma var tillsammans med i ett och ett halvt år i slutet av grundskolan.
"Anders är inget emot Johan. Jag var nog för liten för att älska då."
"Älska? Oj, då. Då betyder han mycket. Messa honom på en gång."
Emma tog upp sin mobil och började skriva. När hon hade skrivit klart läste hon högt för mig.
"Hej! Jag blev jätteledsen över det som hände förut. Det känns fel att kasta bort något så här värdefullt. Jag vet att det är tidigt att säga detta, men jag bryr mig verkligen om dig. Jag tror att jag älskar dig. Jag säger tror för att vi inte har känt varandra så länge men det känns så rätt med dig. puss"
Hon skickade iväg SMS:et med hjärtat i halsen. Vi väntade tysta i ett par minuter. Plötsligt ringde hennes telefon. Det var Johan. Hon svarade och jag försökte få ut något av det jag hörde:
"Hej..." Jag vet, det känns så dumt... Jag älskar dig också, du betyder jättemycket för mig... Jag sitter här med Tove, det var hon som fick mig att messa dig... Det skall jag göra... Är du hemma?... Okej, kan du inte komma hit?... Okej, vad dumt... Klart att jag vill träffa dig imån... Ja gör det du... Puss"
Hon la på.
"Han sa att han älskade mig.", hon sken upp.
"Jag fattade det", sa jag och skrattade lätt. "Vad sa han mer då? Kommer han hit eller?"
"Han kommer inte hit nej. Han var hos en kompis och skulle sova över där."
"Okej."
"Jag skulle hälsa till dig förresten. Kan inte du sova här i natt?"
"Jo, det kan jag ju göra." Jag lånade telefonen och ringde hem till min mamma för att meddela att jag sov hos Emma.
Klockan började närma sig kvart över tio och vi var båda lite halv hängiga. Vi satte på en film och slö tittade lite. Det var inget speciellt bra. Mitt i filmen ringde min telefon. Jag såg vem det var och svarade. Hans röst var nästan precis som jag hade tänkt mig. Den lät snäll men ändå bastant. Han frågade varför jag inte hade kommit till vårt möte. Han sa att hade letat överallt och blivit orolig. Först då kom jag på att jag hade svikit Chans. Jag sa förlåt och började förklara men han ville inte höra på. Han sa att om jag fortfarande ville veta av honom så skulle jag ringa imorgon efter tre. Om jag inte gjorde det så fanns det inget för oss två att bygga upp. Sen la han på utan att säga något mer och utan att låta mig säga något. Jag blev ledsen. Emma undrade vem det var. Jag förklarade och Emma förstod mig. Tror jag i alla fall. Men varför, varför hade jag inte skickat ett SMS till honom och berättat att jag inte kom? Jag vet inte. Jag glömde väl av det bara. Emma och jag somnade relativt snart. Jag sov djupt hela natten men var inte utsövd när jag vaknade på morgonen. Jag visste att jag hade drömt något. Något tyngde mitt hjärta. Det kändes som om det låg en stor sten på mitt bröst. Men jag hade ingen aning om varför.
"Hej", svarade jag kort och gott med.
"Hej det är Oliver", sa han. "Hur är det?"
"Jo det är fint."
"Vad gjorde du igår då?"
"Jag var hemma hos Emma, sov över där."
"Okej, jag saknade dig lite igår kväll."
"Mmmm...", var allt jag hade och svara på det.
"Kan vi inte ses i eftermiddag?"
"Jo, det kan vi väl."
"Kan jag komma hem till dig?"
"Varför hem till mig?", jag vaknade till.
"Jag vill ju träffa din familj och så. Se ditt rum."
"Varför vill du träffa dom?" Varför ville han det? Jag vet inte ens om vi är tillsammans, skall jag då ta hem honom redan.
"Jag vill ju träffa min flickas familj."
"Jaha." Hans flicka!?!? Eller ja, jag kan ju förstå om han tror att vi är tillsammans. Men jag vet inte vad jag känner för honom. Den där Chans har gjort mig riktigt förvirrad.
"Kan jag inte komma vid två eller något?"
"Jo, det går väl bra.", sa jag utan att tänka på att jag skulle ringa Chans vid tre.
"Va bra. Då ses vi då. Längtar efter dig. Puss, Puss på dig.
"Puss hej."
Så Oliver skulle hem till oss. Jag kanske borde gå ner och berätta för mamma. Men vad skall jag säga? Att min eventuella kille kommer hit, att killen som jag har haft ihop det med ett tag kommer eller att en kille som tror att är tillsammans med honom kommer hit. Aaaahhh!!! Jag orkade inte bry mig. Jag la ifrån mig telefonen och gick bort till stereon bytte skiva och satte på Robbie Williams. Han gör mig alltid lugn på något sätt. Jag lyssnade på ett par låtar samtidigt som jag plockade lite i mitt rum. Det kan ju inte vara hur stökigt som helst om han skall komma hit i alla fall. Jag tog upp en bok ifrån mitt golv. Dagboken, den skall inte ligga framme i alla fall. Jag vet att min familj inte läser den om de skulle hitta den. Mina vänner skulle inte heller läsa den. De vet att den är alldeles för privat. Men Oliver? Jag tittade mig runt omkring. Sen lyfte jag på madrassen i sängen och la den där under. Det skulle inte vara bra om han läste mina tankar om honom, Chans och Mikael. Jag tittade på klockan, den var redan ett. Jag stängde av stereon och tackade Mr Williams för lite lugnande musik. Sen gick jag ut till köket. Mamma satt och läste tidningen.
"En kompis kommer över till mig om en timme."
"Jasså vad trevligt."
"Kan han få äta här?"
"Jo visst kan han få det... eller vänta lite. Vem sa du att det var?"
"Oliver."
"Jaha, Oliver."
Jag log åt min mamma, jag visste precis vad hon skulle säga. Och vem är det? skulle hon strax säga.
"Och vem är det? Och hur gammal är han?"
"En kompis, ja eller, kanske en något mer än kompis. Jag vågar inte riktigt uttala mig om det än. Han är 22."
Till min förvåning nöjde hon sig med det svaret. Jag gick upp på mitt rum och plockade utan lite till. De gamla skolkatalogerna la jag i garderoben. Det är inget han skall kolla i.
Strax efter två ringde det på dörren. Jag sprang nästan till hallen för att vara först. Det var inte Oliver som stod där. Det var Emil, Jonas kompis. Jag släppte in honom och sa åt honom att Jonas var i sitt rum. Sen gick jag och satte mig i soffan i hallen. Tio över två ringde min mobil.
"Hej var är du?"
"Jag kom på att jag inte har en aning om var du bor efter hållplatsen.", jag hörde han skratta i telefonen. "Jag är vid hållplatsen. Kan du inte komma och hämta mig?"
Jag sa åt honom att jag skulle komma om fem minuter. Jag klädde på mig och gick ner till vagnen.
Novell - Del 6
Där stod han, klädd i en tjocktröja och en gulsvart rutig mössa. Jag log när jag såg att det stod Häcken på mössan. Han kramade mig och jag kramade tillbaka. Ingen puss alls. Vi gick utan att säga så mycket till varandra tillbaka till mitt hus. Inne i hallen stod min bror och hans kompis. Oliver tog av sig sin mössa och drog tröjan över huvudet. Jag kunde inte låta bli att skratta. Han hade matchtröjan på sig också. Jag behövde inte se min bror för att veta hur han skulle reagera.
"Häcken BK", utbrast min bror. "Världens bästa lag."
Emil muttrade något om att IFK nog kunde slå Häcken med ögonen förbundna. Jag sa inget alls.
"Håller du på Häcken?", frågade Oliver Jonas. Jonas nickade full av iver. "Varför berättade du inte att du hade en liten Häcken-ligist till bror Tove?"
Jag log och tog tag i Olivers hand och drog honom ut i köket. Där stod min pappa. Han granska Oliver. Jag visste att han tittade på tröjan. När det gällde fotboll var pappa och Jonas inte på samma sida. Pappa sträckte fram handen till Oliver.
"Anders", sa han.
"Oliver", svarade Oliver och tog i hand. Jag log åt dem. Oliver såg vuxen ut när han gjorde så.
"Så du tror att Häcken kommer upp i allsvenskan i år?", sa min pappa sen.
Jag visste att han inte kunde låta bli ämnet.
"Tror gör man i kyrkan. Jag är övertygad.", sa Oliver lite kaxigt tillbaka.
"Kanske det, kanske det. Men dom får det svårt i derbyna mot ÖIS."
Jag skrattade och tog Oliver i handen och förklarade för min pappa att de kunde diskutera fotboll vid maten sen. Oliver frågade mig om min mamma var GAIS:are. Jag sa att hon inte brydde sig. Min mamma hälsade på Oliver och hon brydde sig inget alls om vilken fotbollströja han hade på sig. Utan började fråga vad han gör på dagarna istället. Oliver blev lite paff.
"Jag spelar i ett band och så jag jobbar i en pressbyrå i närheten av där jag bor."
Jag tog med Oliver till mitt rum innan mamma hann fråga om hans utbildning. Där var alltid Mikael så bra för mamma. Han gick natur precis som jag och vi var på samma "våglängd" som mamma ville kalla det.
Jag satte mig på min säng och Oliver stod lite tvekande i mitten av rummet. Han såg ut som om han funderade på om han skulle ta fåtöljen eller sängen. Tillslut gick han till mitt skivställ och tittade lite. Han skrattade när han upptäckte mina fyra Backstreet Boys skivor. Sen tog han ur en skiva och satte på stereon. Bryan Adams hesa röst hördes. Here I am är nog en av de bästa låtarna enligt mig.
"Jag gillar Adams.", sa Oliver och satte sig på sängen bredvid mig. "Han har grymt bra röst och skriver riktigt mysiga låtar."
Jag kunde inte göra något annat än att hålla med. Jag kastade en blick på väckarklockan, den visade 14.47. Snart var klockan tre och det var då jag skulle ringa till Chans. Det var viktigt att jag skulle höra av mig då. Annars kanske jag förlorar min kontakt med honom.
"Jag gillar dig skarpt. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle kunna känna så här igen, efter Jenny."
"Okej, nu måste jag få veta historien om Jenny. Jag har gått runt och tänkt på det, vem är hon?".
"Jag talar helst inte om det men eftersom det är du så skall du få veta."
Jag satte mig lite bättre i sängen och tog en av mina stora kuddar och la dem bakom ryggen.
"Jenny och jag, man kan väl säga att vi var lite som du och Mikael kanske. Vi träffades när jag gick i nian och hon i åttan. Vi blev kära på en gång. Sen höll vi ihop hela gymnasiet och när jag tog studenten förlovade vi oss. Året efter när hon hade tagit studenten åkte vi ut på bilsemester i Europa. Vi hade jobbat hur mycket som helst på somrarna för att ha råd. Vi skulle vara borta hela sommaren. Sen skulle hon börja på Universitetet. När vi var i Österrike råkade vi ut för en bilolycka...", han tog en liten paus för att andas in.
Jag såg tårarna i hans ögon och jag undrade om jag verkligen ville höra resten.
"Vi blev påkörda av en lastbil och bilen voltade och hamnade i diket. När jag vaknade upp var jag på ett sjukhus i närmaste stad. Jag hade brutit ena armen och varit i koma i ett dygn men jag lever. Det första jag säger till läkarna är Var är Jenny? Jag säger det på svenska för jag vill bara se henne. Sen försöker jag säga det på engelska. Om det blir rätt eller ej vet jag inte. Men dom förstår mig. Dom ber mig följa med mig till ett annat rum. Inne i rummet på en säng ligger min Jenny. Hon har sladdar in i armarna och ett plaströr i halsen. Bredvid henne sitter en apparat som piper med jämna mellanrum.", nu ser man tydligt tårarna. Jag känner att det smakar salt på min läpp.
"Jag frågar hur det är med henne. Dom svarar att det är osäkert, dom vet inte om hon kommer klara sig. Hon hade tydligen fått en inre blödning i hjärnan av smällen. Jag bad om en stol och dom hämtade en åt mig. Sen satt jag på den stolen bredvid henne hela den dagen. Jag höll hennes hand och kysste hennes panna. Sedan somnade jag sittandes på stolen med huvudet mot hennes bröst. Jag vaknade mitt i natten av att den pipande apparaten inte pep som den skulle längre. Läkare kom springandes in och knuffade mig åt sidan. Dom gav henne stötar och konstgjord andning. Jag knödde mig in bredvid en läkare och fick tag i hennes hand. Jag höll hårt om den. Efter ett tag som kändes som evigheter, jag lovar att de var de längsta 30 minuterna i mitt liv, slutade dom. Min Jenny fanns inte längre hos mig. Hon hade dött. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag bara stod och höll kvar i hennes hand. Tillslut kom det en man och förde mig ut ur rummet in i det rum jag var i från början. Där grät jag min till sömns och när jag vaknade dagen efter satt Jennys föräldrar bredvid mig. Vi fick åka hem till Sverige och begravningen hölls en vecka efter olyckan."
Jag grät och Oliver höll om mig. Om han grät eller inte vet jag inte, men man såg tårarna. Jag borrade ner mitt huvud i hans axel.
"Det tog mig ett år innan jag slutade tänka på henne varje dag. Nu kommer tankarna bara upp ibland. Jag har inte tänkt på henne på det sätter sen jag träffade dig."
"Bryan Adams var inte rätt platta att lyssna på just nu, gör en ju bara jättedeppig."
"Nej, jag lyssnar hellre på Bryan Adams just nu än på något annat."
Mamma ropade att det var mat om tio minuter. Jag kollade på klockan. Den var 15.18. Jag hade missat Chans.
"Jag skall bara gå på toaletten. Jag kommer strax.", sa jag till Oliver och tog min mobil och gick på toan.
Inne på toaletten torkade jag bort mina tårar och började skriva ett SMS till Chans.
Jag är ledsen att jag inte har ringt dig. Men Oliver är här. En kille som jag verkligen bryr mig om. Jag gillar dig också. Men det känns bara dumt att gå runt och gilla en kille som man inte vet vem man är. Om du och jag ens skall ha en liten chans att kunna bli något så vill jag träffa dig snart. För snart kommer jag att falla ordentligt för Oliver. Puss Tove.
Jag gick ut ur toaletten och tog med mig Oliver till köket. Mamma hade dukat fram en extra tallrik. Jag satte mig ner och sa åt Oliver att sätta sig bredvid mig. Egentligen är det väl pappas plats men idag bryr jag mig inte. Fisk blev det till mat. Oliver verkade äta med god aptit. Och Jonas satt bara och pratade Häcken med Oliver. Han berättade att han spelade i Häckens p-91: or och en massa annat prat om vilken spelar som var bäst hit och dit. Jag satt mest bara och mös för jag tyckte att Oliver passade in vid matbordet. Han smälte in bra i familjen.
"Jonas", sa Oliver när mamma plockade fram glassen till efterrätt. "Har du lust och hänga med på matchen idag?"
"Vilken match?", undrar Jonas.
"Häcken möter Frölunda klockan sju."
"Ja, snälla mamma kan jag inte få följa med. Snälla, snälla?"
"Hmm... Okej, men bara om Tove följer med också."
Oliver tittade på mig. Jag nickade, kan vara kul att gå på match. Sedan åt vi glassen i relativ tystnad. Bara Jonas pratade och hur många mål han skulle få se sin favoritspelare göra. Det mesta gick in i det ena örat och ut ur det andra för mig menad Oliver faktiskt var intresserad och diskuterade med Jonas. Mikael och Jonas hade nästan inget gemensamt. Det var inte så att de inte kunde prata eller så. Det var mer det att Mikael aldrig har skojat, småbråkat, lekt eller vad man skall kalla det med Jonas. När vi hade lämnat bordet drog Jonas med Oliver till TV-n och visade hans Playstation. Oliver skrattade och berättade för Jonas att han hade ett precis likadant hemma hos sig. Jonas började fråga vilka spel han hade och då tappade jag intresset och gick till köket.
"Jonas verkar tycka om honom.", sa mamma samtidigt som hon torkade en tallrik.
"Jo, det ser ut som det.", svarade jag och tog upp en annan tallrik och började torka den.
"Han fick aldrig någon chans att leka med Mikael. Det var det jag saknade mest hos den pojken."
Jag mumlade något till svar. Visste inte riktigt vad jag skulle svara på det.
"Vad tycker du om Oliver då?", mamma fortsatte med att torka samma tallrik.
"Jag gillar honom.", sa jag och tog en ny tallrik. "Han är speciellt, inte som alla andra." Jag tittade på honom och Jonas där Jonas precis hade dragit igång något fotbollsspel.
"Han verkar vara en ordentlig kille. Han kanske inte har det bästa jobbet men han är ung."
Skulle det vara mamma sätt att tillåta mig att träffa honom eller? Jag tittade på henne.
"Jag menar, han verkar framåt och inte folkskygg."
Nä, folkskygg är han inte med tanke på hur vi träffades, tänkte jag.
"Hur träffades ni förresten?"
"Vi träffades på festen hemma hos David."
"Var inte du tillsammans med Mikael då?"
"Nej det var jag inte."
"Men du sov ju hos Mikael dagen efter."
"Ja, jag sov hos min KOMPIS. Vad håller du på med?"
"Nej inget. Jag bara undrade."
"Bra."
Jag gick till vardagsrummet och satte mig i soffan. Oliver och Jonas satt på golvet och spelade för fullt. Oliver satt fram för mig och jag la mina händer på hans axlar. Böjde mig fram och viskade i hans öra.
"Kan vi inte ta och gå till mitt rum. Du får titta på riktigt fotboll sen istället."
Sen reste jag mig upp och gick till mitt rum. En kort stund senare kom Oliver. Jag bad honom att stänga dörren. Han gjorde som jag sa åt honom och sen satte han sig bredvid mig på sängen. Jag kysste honom. Han blev lite förvånad verkade det som men kysste tillbaka.
Klockan sex åkte jag, Oliver och Jonas till Hisingen för att titta på fotboll. Det var riktigt kul. Inte för att matchen var bra, det blev 1-1 tror jag men stämningen var kul och Jonas verkade gilla Oliver jättemycket. Oliver bjöd honom på korv i pausen. Och när jag och Jonas satt på vagnen hem kunde inte Jonas sluta prata om Oliver. Men har frågade inget om vi var tillsammans eller så. Det var mest bara hur "ball" och "cool" Oliver var.
"Hej du."
"Godkväll. Hur har du det?"
"Jo, det är väl okej. Känner att jag är lite trött men annars är det bra."
"Okej, hur är det med Oliver då? Älskar du honom än?" Han lät lite spänd på rösten.
"Älskar? Nej, det har jag aldrig sagt."
"Tänkte eftersom du höll på att falla för honom."
"Jo, han är underbar men jag vill inte bli kär i någon än. Jag och Oliver tar det lugnt. Myser lite och så där."
"Myser? Du har inte tänkt på att du kanske leker med folks känslor när du säger så?"
"Leker med folks känslor? Vilkas?
"Mina och Olivers kanske."
"Okej att det kanske förvirrar Oliver men dig."
"Ja, jag."
"Jag har ju inte ens träffat dig."
"So? Jag gillar ju dig ändå. Jag gör faktiskt det."
"Jag kan inte låta bli att ha det trevligt med Oliver på grund av att du gillar mig. Jag vet för sjutton inte ens vem du är." Jag blev lite smått irriterad.
"Är det mitt fel att du inte vet det eller? Du har ju dissat mig två gånger i rad nu!"
"Två gånger?"
"Ja, dels när du inte dök upp igår och dels när du inte ringde idag. Det känns som om det bara är jag som jobbar i detta förhållande."
Förhållandet? Vad sjutton snackar han om?
"Vadå förhållande? Vi har väl inget förhållande? Eller när blev vi tillsammans? Är detta något som du har bestämt när jag inte dök upp eller?"
"Alltså inget sånt förhållande. Alla människor har olika sorters förhållande till varandra. Du har väl ett förhållande till din pappa och ett till Oliver. Det är väl inte samma eller?"
"Nej det är klart. Men det lät så dumt när du sa förhållande bara. Som om vi hade något speciellt tillsammans."
"Har vi inte det eller? Har vi inget tillsammans?"
Nu började diskussionen göra mig lite förvirrad.
"Jo, vi har väl något speciellt tillsammans men inte så där pojkvän-flickvän-speciellt."
"Nej kanske inte det."
Det blev tyst en liten stund.
"Kan vi inte träffas snart då?", sa jag och bröt isen.
"Jo det kan vi. Men det blir inte förrän nästa helg i så fall."
"Varför inte?"
"Jag åker bort på tisdag och kommer inte hem förrän på fredag."
"Vart skall du?"
"Upp till en kompis i Stockholm."
"Okej, vad skall du göra där?"
"Det är min ensak."
"Okej."
"Ring mig någon dag så får vi snacka mer."
"Okej."
"Ha det!"
"Hej"
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Chans längre. Han verkar lite skum, annorlunda. Efter samtalet somnade jag direkt. Måndagsförmiddagen gick riktigt trögt. Mikael verkade sur för något. Vad vet jag inte? På lunchen gick jag och satte min bredvid honom, det var bara han och jag som satt där vid bordet. Det var någon tråkig soppa så jag förstår att det inte var mycket folk i bamba. Vi satt tysta ett tag. Han hade en lur i ena örat och den andra hängde ner. Jag tog den och satte den i mitt vänstra öra. Sluttonerna av Guns N' Roses November Rain fördes in i mitt öra. Jag visste vilken nästa låt var. Detta var Mikaels deppskiva. Wish you were here med Blackmore's Night var nästa låt precis som jag tänkte. Han lyssnade bara på denna skiva när han verkligen var nere. Jag lyssnade klart på låten och petade lite i soppan.
"Hur mår du idag?", frågade jag honom innan nästa låt (The Motorhomes - Into the night) kom.
"Det är väl inte så där jättebra direkt.", svarade han och plockade ur sin lur och stängde av musiken.
"Vad är det då?"
"Det är Anna."
"Vad är det med henne då?"
"Jag såg henne tillsammans med en annan kille i lördags..."
Jag hade inte så mycket att säga utan plockade bara ur hörluren.
"... Vi var på fest hos hennes kompis. Och så såg jag henne tillsammans med någon äldre kille. Jag vet inte vem det var men jag därifrån på direkten."
"Vad har hon sagt till sitt försvar då?"
"Jag vet inte. Jag har inte snackat med henne.
"Har hon inte ringt dig?"
"Nej det har hon inte. Hon verkar inte ha försökt att få tag på mig alls."
"Vill du att jag skall snacka med henne?"
"Nej det vill jag inte. Bäst att låta det vara. Jag orkar inte med något bråk just nu."
"Vad är det mer då?"
"Vadå mer?"
"Ja det syns ju på dig att det är något annat också. Berätta nu."
"Ne, det är inget."
"Jo, kom igen."
"Nej, jag vill inte."
"Mikael, det är ju jag. Berätta."
"Det är just det."
"Vadå berätta nu."
"Jag saknar dig." Han sa det alldeles för högt.
Alla som satt runt omkring vände sig om och glodde. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara honom med. Jag trodde att vi hade lagt det bakom oss nu.
"Vadå saknar mig?" Jag tittade honom rakt in i ögonen.
"Jag vet inte.", sa han och flyttade ögonen så att jag tappade kontakten med dem. "Jag trodde att jag skulle klara mig bra utan dig. Att Anna kunde ersätta dig lite i alla fall. För ingen kan ju vara som du. Det funkar inte. Men sen så gjorde Anna så här och allt blev bara så konstigt. Jag vet inte vad jag känner längre."
"Du bör nog inte vara tillsammans med henne bara för att du känner dig ensam. Det är inte rätt mot henne."
"Jag vet. Men jag orkar inte bry mig om vad som är rätt mot andra nu. Det är ju ändå ingen som tänker så mot mig."
"Vadå ingen som tänker så mot dig?"
"Ja Anna hon gjorde ju det där i lördags och du, du håller ju på med Oliver och den där jävla SMS-snubben."
"Ursäkta?" Jag blev arg på honom. "Du har ingen rätt att säga så om verkligen Oliver eller Chans."
"Du vet ju inte ens vad han heter. Hur skall du kunna lita på honom? Han kanske är en mördare eller så vill han bara knulla dig precis som Oliver."
Jag reste mig upp och gick. Jag kunde inte snacka med honom när han var en sådan idiot. Han känner inte Oliver och inte Chans heller. Han har i alla fall ingen rätt att snacka så om någon av dem. Okej att jag inte vet vad Chans heter. Men vad har det med saken att göra? Namnet är ju bara ett namn. Han blir ingen annan människa om han heter Peter, Jakob eller Daniel. Jag var så förbannad att jag sket i resten av skoldagen. Istället för att gå till matten gick jag ur skolan. På skolgården stannade jag och tog fram paketet med cigaretter ur väskan. Jag borde inte ha dem där men de ligger där och det känns bra i situationer som de här. Jag hade inte rökt på över en vecka. Jag har mått bra senaste veckan och inte känt något behov av det. Men nu kände jag suget. Jag drog in skiten och det kändes så skönt. Jag fortsatte mot hållplatsen och väntade på bussen ner mot stan.
Det var svinkallt ute och det märktes att oktober hade börjat. Jag virade min långa halsduk ett var till runt halsen och drog ner mössan lite till. Jag kände mig som en mumie men det var varm och skönt. Det var länge sedan jag var så här arg på någon tänkte jag när jag satt på bussen. Jag tog upp min minidisk och tog en disk på måfå ur väskan. Jag stängde av allt när jag hörde den första låten. Blackmore's Night med Wish you were here, Mikaels depplåt nummer ett. Jag ägnade mig åt att titta ut genom fönstret och att försöka låta bli att tänka på Mikael. Det gick inte så bra. När jag satt och tänkte som mest på vilket stort svin Mikael är satte sig någon bredvid mig och hälsade. Det var Anna. Jag tittade på henne som om hon inte var riktigt klok. Att hon våga snacka med mig efter vad hon gjorde mot Mikael.
"Ja hej på dig med", sa jag och vände huvudet mot fönstret igen.
"Är det något fel?", frågade hon.
Jag vände ansiktet mot henne och tittade henne arg i ögonen.
"Det kanske du borde fråga dig själv. Det är inte jag som har hånglat med någon annan när jag har varit tillsammans med Mikael."
"Jag har inte varit otrogen mot Mikael. Det är han som är konstig."
"Va?" Jag fattade ingenting, dessutom sa hon Mikael och inte Micke.
"Jag skulle faktiskt behöva snacka med dig lite. Kan vi inte ta en fika ihop?"
Jag tyckte att det lät som en bra idé eftersom jag inte fattade det där om att hon inte hade varit otrogen. Vi gick av vid Domkyrkan och strosade iväg till ett café i närheten. Jag beställde en kopp kaffe och Anna tog en kopp te med en bulle. Vi satte oss vid ett bord bredvid fönstret.
"Så vad är det du säger nu? Du har inte varit otrogen mot Mikael?"
"Nej det har jag inte. Han försvann bara från festen i lördags och sen dess har jag inte fått tag på honom. Han har inte svarat på mobilen och när jag har ringt hem så har hans mamma sagt att han inte är inne. Jag har skickat flera SMS till honom utan att han har svarat. Vad har han sagt till dig? Har han sagt något om mig?"
Jag tänkte en stund. Han har inte direkt sagt några bra saker om henne. Men om hon talar sanning så har Mikael bara varit ett stort svin idag.
"Han sa att han hade sett dig kyssa en annan kille i lördags. Så han stack sen sa han att du inte alls hade försökt att nå honom." Jag berättade inte något om det han sa om mig. Jag tror inte hon vill veta det.
"Jag kysste ingen annan kille i lördags. Jag skulle hälsa på min kusin och gav honom en kram och sen var Mikael borta. Jag kollade överallt och ringde till honom men fick inget svar. Jag blev jätteledsen och istället för att göra något vettigt söp jag mig riktigt full och skickade en massa skumma SMS till hans telefon. Igår när jag vaknade och såg vilka sjuka SMS jag hade skickat så skämdes jag. Så jag ringde honom, både till mobilen och hem men jag fick inget svar. Hans mamma sa att han var ute och gick."
Jag tog en klunk av mitt kaffe och studerade Anna medan hon pratade. Det verkade verkligen som om hon tyckte om honom på riktigt. Det kändes lite läskigt med tanke på vad Mikael sa förut om att han saknade mig. Innan hade han pratat en massa om Anna och jag trodde verkligen att han skulle försöka få ihop något riktigt med henne. När jag satt där och pratade med Anna funderade jag på om hon kanske inte var så dålig i alla fall. Hon verkar vara en okej tjej. Bara en vanlig tjej som har blivit kär i en kille. Och sådant händer hela tiden, det händer mig också. Kärlek är egentligen riktigt knepigt. Eftersom jag inte vill ha Mikael som kille längre kanske jag kan hjälpa Anna istället. Jag tycker inte att Mikael har rätt att behandla henne så som han gjorde på lunchen.
"Om du vill så kan jag snacka med honom.", sa jag till henne.
"Det skulle vara jättebra. Om du vill alltså." Hon sa det nästan med lite hopp i rösten.
"Det är klart att jag gör det. Jag hade ändå tänkt ta mig ett snack med honom. Jag ringer honom när jag kommer hem."
Hon log. Jag drack upp mitt kaffe och vi lämnade cafét och skiljdes åt.
Jag gick bort till hållplatsen och satte mig för att vänta. Det var 9 minuter tills vagnen kom. Jag tog upp min minidisk och satte på den. Första låten var Blackmore's Night med Wish you were here och jag lyssnade igenom den. Den är riktigt fin. Man sitter alltid och tänker på den personen man saknar mest när man lyssnar på den. Jag tänkte på en person. Men jag kunde inte urskilja om det var Oliver eller Chans. Någon av dem saknade jag i alla fall. När jag kom hem tog jag telefonen och ringde hem till Mikael. Kände jag honom rätt hade heller inte han gått på matten. Det var hans mamma som svarade.
"Karin."
"Hej det är Tove."
"Hej du. Trevligt att ni fick sluta tidigare idag."
Så det var det han hade sagt till sin mamma när han kom hem.
"Jo, det är det alltid. Har du Mikael där eller?"
"Japp, vänta så skall jag ropa på honom."
Mikael tog luren efter att jag hade väntat i någon minut. Han lät lite småsur när han svarade.
"Hej"
"Hej det är jag.", sa jag.
Han sa inget.
"Varför ljög du förut?"
"Vadå? Jag har inte ljugit."
"Sluta nu va. Jag vet att Anna aldrig hånglade med någon kille på festen. Hon kramade sin kusin och det vet du mycket väl."
Han blev tyst.
"Har du pratat med henne?", frågade han mig sen.
"Ja det har jag. Jag var faktiskt och fikade med henne innan jag kom hem."
"Okej, så hon kysste inte någon annan och hon har ringt mig en massa gånger. Men jag kunde inte fortsätta så här."
"Vadå fortsätta så här? Du kan inte göra slut med mig för att sen kyssa mig för att sen göra slut igen och nu säga att du saknar mig. Det funkar inte så."
"Det var faktiskt inte jag som gjorde slut andra gången."
"Det spelar ingen roll. Det är dags att fatta nu Mikael. Du och jag finns inte längre, inte på det sätter i alla fall."
"Jag förstår det. Det är bra att jag saknar vanorna. Dom små grejerna. Jag försökte att göra dom med Anna men det gick inte. Hon är inte du."
"Det är klart att hon inte är jag. Det är det som är meningen. Du måste bygga upp något nytt med henne. Något som du inte har haft innan."
"Mmm. Kanske det."
"Just det. Ring till henne."
"Okej jag skall göra det."
"Ja men inte nu."
"Vad skall jag göra nu då?"
"Måste jag be dig om det?"
"Vad?"
"Du var inte direkt snäll mot mig i bamba. Du snackade skit om både Oliver och Chans. Vilket du inte har någon rätt till."
"Okej. Förlåt mig. Det var dumt det jag sa om Oliver. Jag menade inte det jag sa. Det var riktigt omoget av mig."
"Det du sa om Chans då?"
"Det står jag faktiskt kvar vid. Du vet inte vem killen är och så är det."
Jag blev lite sur men kunde inte säga emot för jag vet att han har rätt. Hur mycket jag än tror jag vet vem killen är så är det inte säkert att jag har rätt.
Vi avslutade samtalet med att jag var lite sur och att Mikael lovade att ringa till Anna. Kvällen gick vidare utan att jag gjorde något speciellt. Jag satt mest och tänkte på om jag verkligen skulle träffa Chans. Ju mer jag tänkte på det ju mer insåg jag att Mikael kanske har rätt i alla fall. Jag orkade inte bry mig mer utan satte på en film och tittade på den tills klockan blev ett eller något i den stilen.
Novell - Sista delen - Del 7
När jag klev av vagnen på väg till skolan stötte jag ihop med Mikael. Han gick med sina lurar och hörde inte när jag ropade på honom. Jag sprang fram till honom och tog honom på axeln. Han vände sig om.
"Hej.", sa jag.
Mikael sa inget. Han tog ur sina lurar ur öronen.
"Hej.", sa jag igen.
"Hej.", sa han till slut.
"Snackade du med Anna?", frågade jag medan vi gick över vägen på väg mot skolan.
"Jo, det gjorde jag."
"Vad sa ni då?"
"Jag gjorde slut med henne."
"Hmm. Okej."
"Jag tyckte det var bäst så. Jag behöver lite avstånd från er tjejer nu."
"Det låter rätt vettigt faktiskt. Hur tog hon det då?"
"Inte så bra verkade det som."
"Vadå då?"
"Eftersom hon kallade mig svin och sen slängde på luren rätt i örat på mig."
"Ni har nog lite att reda ut där verkar det som."
"Jo, vi har väl det."
Vi gick in i skolan under tystnad. Ingen sa något mer och när vi kom till skåpen skiljdes vi åt. Jag gick upp till lektionen med Sara i klassen och Mikael försvann någon annanstans. Dagen tog slut och jag pratade inte mer med Mikael. Jag pratade knappt med någon för övrigt. Jag var tyst och gick runt lite för mig själv. När jag kom hem från skolan ringde jag hem till Oliver. Inget svar. Jag stör mig lite på att han inte har någon mobiltelefon. Man kan inte alltid få tag på honom. Jag skickade ett SMS till Chans och frågade hur han hade det. Efter en timme hade jag fortfarande inte fått något svar av honom. Jag ringde till Oliver igen men ingen var hemma. Jag orkade inte bry mig mer och gick upp på mitt rum och satte på någon skiva som bara låg överst i högen. Det råkade bli Bad Cash Quartets nya. Jag satte mig och skrev min svenskuppsats. Den skulle handla om något tragiskt. Varför inte bara skriva om mitt liv tänkte jag först men kom på sen att jag har det bra. Så jag skrev om en tjej som hade blivit våldtagen istället. Jag blir riktigt nöjd med den, hoppas bara att svenskläraren blir det också. Jag gick och la mig efter jag hade skrivit ut min uppsats. Den skulle inte vara inlämna förrän på fredag men det kändes skönt att ha den överstökad.
Efter en alldeles för vanlig och tråkig onsdag blev det torsdag. Jag hade ägnat hela gårdagen till att försöka få tag på Oliver men han verkade som bortblåst. Men idag fick jag tag på honom. Jag frågade om jag kunde komma över till honom. Han undrade om jag inte hade några läxor eller så.
"Nej jag har inga läxor.", sa jag och ljög lite. "Hur så? Vill du inte att jag skall komma hem så kan du väl bara säga det istället."
"Jag bara undrade. Klart att jag vill att du skall komma...", svarade han.
"Då så, då kommer jag så fort jag kan."
"... men du kan inte komma."
"Varför?"
"För att jag har lite saker att göra."
"Vadå för saker?"
"Bara lite små saker, typ städa och lite sånt."
"Jaha okej. Kan vi ses imån då?"
"Kanske det. En liten stund i så fall. Vi skall repa."
"Okej. Men du kan la ringa min imån?"
"Jupps det kan jag göra. Ha det fint."
"Visst."
Så dissad man kände sig nu då. Jag har inte träffat honom sen i söndags och så vill han inte träffas nu. Jag bestämde mig för att ringa till Chans istället. Även om han inte hade svarat på mitt SMS från i förrgår.
"Hejsan söt!", Hans röst lät lika perfekt som vanligt genom luren när han svarade.
"Hej du.", sa jag.
"Vadå? Är inte jag söt?"
"Tja, det vet jag ju inte riktigt."
"Lite?"
"Jo, din personlighet är ju söt och snäll i alla fall."
"Okej det nöjer jag mig med. Du får vänta tills på lördag så tycker du nog att hela jag är söt."
"Du är inte lite självsäker du. På lördag förresten?"
"Ja, jag tänkte att vi kunde ses då."
"Jasså det tänkte du."
"Japp, på spelningen med Extra. Du skall väl gå på den?"
"Jo det skall jag i och för sig."
"Bra."
"Men blir det inte konstigt när Oliver är där också?"
"Nej det tror jag inte. Varför skulle det bli det?"
"Med tanke på att jag och Oliver typ är tillsammans eller något."
"Eller något?"
"Ja, jag har inte sett honom sen i söndags och förut så dissade han mig totalt när jag undrade om vi kunde ses."
"Skumt av honom. Det skulle jag aldrig göra."
"Nej du skulle inte det va?", sa jag med en viss ironi i rösten.
"Inte om en fin tjej som du ville träffa mig.", sa han utan ironi.
Det lät lite överdrivet men jag orkade inte tjata om det.
"Jo men visst."
"Jepp."
Resten av vårt samtal var inte speciellt givande. Vi la på en kvart, tjugo minuter senare efter han hade fått mig att skratta ett antal gånger. Känslor, dem är allt bra jobbigt ibland. Oliver gillar jag på ett sätt och Chans på ett annat. Kanske är det med Chans lite mer speciellt för att jag har på något sätt blivit lite kär i hans personlighet och det är väl det som är det viktigaste? Oliver däremot är helt under bar också. Han gillade jag först till utseendet men sen har jag blivit kär i hans personlighet också. Jag kände mig alltför förvirrad för att förstå mig på kemiläxan så jag struntade i den. Jag satte mig och lyssnade musik och gick efter några timmar med Nine Inch Nails på hög volym och la mig.
Jag hade försovit mig på fredagen upptäckte jag när jag vaknade klockan halv nio. Jag fick ta en snabb dusch för att vakna sen skippade jag frukosten och skynda mig ut ur huset för att efter tjugo meter vända och springa tillbaka för att hämta min uppsats. På vagnen upptäckte jag att minidisken inte låg i innerfickan som den brukar utan där hemma. En viss irritation. Jag missade min första lektion som var kemi och det var väl okej eftersom jag inte hade gjort läxan och dessutom glömde jag böckerna hemma. På svenskan lämnade jag in min uppsats och läraren såg nöjd ut. Precis innan psykologin började efter lunchen ringde Oliver. Han undrade vad jag gjorde. Jag sa att jag skulle ha lektion.
"Kan vi inte hitta på något då?", fortsatte han med.
"Jag har lektion Oliver.", sa jag ännu en gång.
"När slutar den då?"
"Kvart i två tror jag."
"Kan jag hämta dig utanför skolan då?"
"Ungefär då ja", sa jag en aningen stressad läraren och de andra hade gått in i klassrummet nu.
"Hur är det annars då?"
"Jag har lektion nu. Jag måste gå."
"Okej, dissa mig bara."
"Vadå dissa?", sa jag lite irriterat.
Jag fick något mumlande till svar.
"Vi får ta det här sen okej?", sa jag sen.
"Okej, kvart i två då."
"Visst.", sa jag och la på.
Jag slutade tjugo i två vilket innebar att jag skulle komma ganska mycket i tid. På vägen till skåpet fick jag ett SMS. Det var från Chans. Jag läste det.
Hej söt. Skall bli kul att träffa dig imorgon. Även om jag kanske har varit lite frånvarande och skum denna vecka så skall du veta att jag känner massor för dig. Jag tror att jag vågar säga att jag älskar dig.
Jag tappade allt jag hade i händerna förutom mobilen. Emma kom upp bredvid mig.
"Vad hände?", frågade hon.
"Inget", sa jag och plockade upp böckerna. "Jag har bråttom nu."
Jag skyndade mig till skåpet och slängde in böckerna sen gick jag snabbt nerför trapporna och ut på skolgården. Han stod där i sin röda Ford. Jag gick in och satte mig i bilens passagerarsäte.
"Du är nästan i tid", sa han och log mot mig.
"Tack.", svarade jag och böjde mig fram för att kyssa honom.
Det blev en kort kyss för Oliver startade motorn mitt i den så jag avbröt.
"Brukar inte du sluta tidigt på fredagar?", sa han samtidigt som han körde ut ifrån skolans parkering.
"Varannan ja. Psykologin är varje jämn vecka."
"Okej"
"Vart skall vi?", frågade jag för att försöka låta bli att tänka på det Chans hade skrivit.
"Hem till mig hade jag tänkt om det passar damen?" Det var ingen ironi i hans röst.
"Jo det låter väl bra."
Det blev tyst ett tag.
"Jag hoppas att spelningen går bra imorgon." Det verkade som om han försökte få igång ett samtal.
"Hmm."
"Jag har köpt nya strängar till gitarren, hoppas att dom inte låter helt skit."
"Det gör det säkert inte."
"Bara Sasha inte dricker för mycket innan så att han blir för full och spelar fel."
"Du får väl se till honom då."
"Jo."
"Det betyder mycket om du kommer imorgon."
"Klart att jag kommer."
"Bra."
Resten av resan var tyst. Det var tyst enda tills vi kom hem till honom och jag hade satt mig i hans soffa och han undrade om jag ville ha kaffe. Jag nickade till svars. Han försvann ut i köket. Jag reste mig ur soffan och gick bort till hans stereo och satte på det som låg i. Jag hörde en akustisk gitarr och någon som sjöng något om att han inte kunde vara med den han älskade. Jag lyssnade klart på låten innan Oliver kom ut med kaffet.
"Vad är det för skiva?", frågade jag honom.
"Det är Starsailor.", svarade han mig.
"Aha, aldrig hört talas om."
Han log mot mig och tog en klunk av kaffet. Vi drack kaffet under tystnad jag hade inget att säga. Jag tänkte nästan inte ens på att jag var hemma hos Oliver. Det kändes så stelt, eller så var det jag som inte kunde slappna av efter Chans SMS. Oliver böjde sig fram och ville kyssa mig. Jag kysste honom men det kändes lite fel på något sätt. Det kändes som om jag borde tänka på honom när jag kysser honom. Inte på någon annan som jag egentligen inte vet vem det är.
"Vad är det?", frågade han när han upptäckte att jag hade lagt av.
"Jag känner inte för det bara.", svarade jag.
"Okej, vad vill du göra då?"
"Kan vi inte se på en film och bara ta det lite lugnt."
"Jo, det kan vi väl. Vilken?"
"Ta något som du har bara."
Han gick bort till TV:n och öppnade skåpet under. Han tog ut The Gladiator och visade den för mig. Jag nickade och han satte på den. Sen satt vi bredvid varandra under filmen och sa inte ett ord. Sen åkte jag hem. Hela dagen kändes meningslös. På kvällen gjorde jag inte ett dugg. Satt hemma hos mina föräldrar och tittade på TV. Det uppskattade nog de i alla fall.
Jag gjorde inget speciellt på lördagen. Jag sov länge och sen slappade jag och åt mat med familjen. På vagnen på väg till spelningen var jag lite nervös. Jag skulle ju äntligen få träffa Chans. Han skulle ha något speciellt på sig som skulle visa vem han var. Jag hade ingen aning om vad han skulle ha på sig. Något speciellt som utpekade honom. Hmm, en kenttröja kanske? Nej, jag vet inte. Jag får väl helt enkelt hoppas på att han kommer fram till mig. Det kändes däremot konstigt att träffa honom på en spelning med Olivers band. Just för att det var lite spänt mellan mig och Oliver igår. Jag förstod inte var det var med honom. I alla fall, Chans sa att han gillade Extra och att han hade tänkt och gå på spelningen och om jag var där kunde vi lika gärna träffas. Jag störde mig dock lite att han sa att han hade varit på spelningen med dem på Musikens Hus. Där hade jag också varit, ett tag i alla fall. Tänk om jag hade sett honom, tänk om det var Sasha? Jag ville verkligen inte att det skulle vara Sasha. Fast egentligen vet jag inte vem jag vill att det skall vara. Antar att det inte spelar någon större roll om det är någon jag känner eller inte känner. Bara det inte är Sasha. Hmm, jag vill nog inte heller att det skall vara Mikael. Det skulle bli för konstigt, alldeles för konstigt.
När jag klev av vagnen stod Emma där och väntade som planerat. Vi hälsade på varandra och kramades.
"Vi skall bara vänta på Johan också.", sa Emma.
"Okej, när kommer han då?", svarade jag.
"Han skulle vart på samma vagn som du men han kommer väl med nästa då."
"Okej."
"Är du nervös inför ikväll nu då?"
"Vadå nervös?"
"Ja, du skall ju träffa Chans och både Oliver och Mikael är där inne."
"Är Mikael här också?"
"Japp, han och jag åkte samma vagn. Han gick in förut."
"Okej, men nej, jag är väl inte så nervös. Det är ju bara en kompis och Oliver var så konstig igår."
"Bara en kompis?"
"Eh, ja eller jag tror det i alla fall. Han kanske vill mer men jag vet inte. Eller, jag gillar killen det gör jag. Jag gillar hans personlighet och han verkar skitschyst."
"Lite förvirrad kanske?"
"Ja en aning tror jag. Men jag vet nog när jag ser honom. När jag ser vem det är."
"Om du inte vet vem det är då?"
"Om jag inte kände killen innan så skall jag ge honom en chans eller jag skall ge vem som helst en chans. För jag gillar ju honom."
"Du är förvirrad.", sa Emma och skrattade.
Jag log åt henne och tänkte att hon har rätt. Jag är förvirrad men som om jag bryr mig. Allt ordnar sig till slut i alla fall.
Efter tio kalla minuter kom nästa spårvagn. Johan var som tur på den. Även Anna klev av den. Jag hälsade på båda medan Emma hälsade lite extra på Johan. Sen gick vi bort till huset. Mikael stod utanför tillsammans med ett par andra. Han kom bort till mig och drog iväg mig en bit.
"Varför är hon här?", viskade han till mig.
"Anna?", viskade jag tillbaka.
"Ja."
"Jag har ingen aning. Hon vill väl titta på sin brors band antar jag."
"Men det är ju 18 års gräns här."
"Okej, då kommer väl hon inte in då."
"Tur det."
"Okej. Varför?"
"Vill inte träffa henne just nu."
"Okej, säger du det så visst."
Vi gick och ställde oss utanför tillsammans med de andra. Ingen av oss sa något till Anna om att det var 18 års gräns. Att hon fyller 18 om en månad spelar ingen roll alls. Dörrarnas öppnades efter en kvart. De släppte in oss men stoppade Anna. Hon sa något om att hennes bror spelade i bandet men vakterna brydde sig inte och Anna fick inte gå in. Mikael log lite, nästan lite skadeglädje. När vi kom in var det första jag såg trummisen Mathias i Extra. Jag tittade mig runt omkring efter Oliver men kunde inte se honom någonstans. Mikael och jag gick fram till Mathias. Jag frågade var Oliver var och Mathias pekade mot en dörr. Jag lämnade de två och gick mot dörren. Försiktigt knackade jag och öppnade sedan dörren. Oliver satt och stämde sin gitarr tillsammans med Sasha. Han hade en svart t-shirt med texten "J.A.G", ett par ljusa jeans på sig och hans hår var perfekt. Han såg sjukt bra ut ikväll. Oliver bad Sasha att lämna oss i fred ett tag.
"Vad var det som hände igår?", frågade han. "Det blev fel tycker jag."
"Jo, det blev lite skumt."
"Det kändes som om du inte tänkte på mig när du snackade med mig."
Det var sant. Jag tänkte på Chans. Han som hade sagt att han trodde han älskade mig innan jag träffade Oliver. Det var inte så konstigt att jag hade lite annat att tänka på än Olivers prat om spelningen idag.
"Jo, jag hade väl inte tankar till hundra procent hos dig."
"Vem tänkte du på då?"
"En kompis."
"Vem?"
"Du skulle ändå inte förstå om jag berättade."
"Jag kan försöka."
"Jag tror inte det."
"Okej. Bara du är med mig ikväll så."
"Det skall jag försöka."
"Inte försöka.", sa han och gick iväg.
Jag gick bort till baren och satte mig där. Emma kom upp bredvid mig. Vi beställde varsin cider och tittade på när lokalen började fyllas med danssugna människor. Extra skulle inte spela förrän elva så till dess var det vanlig dansmusik som gällde. Jag såg Mathias dansa med sin flickvän. Sasha var där inne bland vimlet och letade efter någon villig tjej antar jag. Mina ögon sökte sig vidare över stället. Jag kunde inte se någon som skulle kunna vara Chans.
"Letar du efter honom?", frågade Emma.
"Ja", svarade jag kort.
"Hur tror du att han ser ut då?"
"Jag har ingen aning. Han skulle ha på sig något speciellt så att jag kunde känna igen honom."
"Speciellt?"
"Ja, jag har ingen aning om vad men något som var han sa han."
"Kanske blir lite svårt och träffas här sen när det kommer mer folk."
"Jo, jag antar det, men han vet hur jag ser ut så det är nog rätt lugnt."
"Kanske det."
"Var har du Johan då?"
"Han stötte på David och dom skulle diskutera något ointressant."
"Nått högeraktigt kanske?", sa jag och skrattade.
"Typ så ja."
När vi hade druckit ur våra drickor gick vi ner på dansgolvet och hittade Oliver och Johan där. Jag dansade tätt med Oliver och det kändes bra. För ett tag tänkte jag inte på Chans överhuvudtaget. Det var okej mellan mig och Oliver nu. Vi dansade tillsammans enda tills klockan blev halv elva då Oliver var tvungen att gå till resten av bandet och samla ihop sig lite. DJ:n sa i högtalarna att det var en halvtimme kvar till bandet skulle spela. Jag gick till baren och köpte en till cider. Jag tog upp min mobil för att se om jag hade fått något SMS från Chans. Det hade jag.
Har du lagt märke till mig än eller? Jag har sett dig. Du dansar som en gudinna. Snart kommer jag fram till dig om du inte märker mig först. Du borde nästan ha sett mig. Puss
Jag tittade snabbt runt omkring mig. Stod någon och tittade på mig? Lite längre bort i baren satt det en äldre kille. Han tittade på mig. Jag kollade hans tröja det stod "Zero" på den. Det måste vara han. Zero, som i noll, som i kentlåten. Han kom fram till mig och satte sig ner.
"Hej", sa han.
"Hej", sa jag. Jag var spänd. Var det han?
"Är du här ofta eller?"
"Nja, bara när folk ber mig komma hit."
Han skrattade.
"Så om jag ber dig komma hit så gör du det?"
"Ja, det är väl så det funkar."
"Kan vara bra och veta.", sa han och log mot mig.
Han var rätt fin. Cirka 25 år, hade mörkbrunt rufsigt hår och riktigt fina bruna ögon som man bara kunde drunkna i. Var det min kille? Var det min Chans?
"Jag heter Tove.", sa jag för att testa honom.
"Jag vet det.", svarade han.
Det måste vara han. Jag log nog lite överdrivet mycket.
"Din kompis sa det till dig förut," fortsatte han. "Jag heter Fredrik."
Nu blev jag plötsligt osäker på om det var han.
"Känner du till bandet som spelar ikväll?", frågade jag honom.
"Nej det gör jag inte. Gör du?"
"Japp. Min kille är sångaren." Jag ville se hur han reagerade.
"Jasså, borde du inte vara med honom då istället för att sitta här med mig?"
"Tja, han är bakom scen och jag var törstig och det var du som kom fram till mig."
"Kanske det kanske."
Jag nickade och drack ett par klunkar ur min cider.
"Gillar du Chans?", frågade jag.
"Vadå Chans?"
"Låten med kent."
"Nej, jag gillar inte kent. Jag är mer trance."
"Okej." Jag drack upp min cider. "Om du ursäktar mig så skall jag gå till scen nu."
"Kan jag få ditt nummer?"
"Vad skall du med det till?", sa jag, gick iväg och lämnade Fredrik sittandes där själv med ett bottennapp.
Jag gick fram till Emma och Johan som stod en liten bit ifrån scenen. Johan höll armen runt henne och de såg så bra ut tillsammans.
"Vem var det du snackade med?", frågade Emma mig.
"Det var Fredrik.", svarade jag.
"Var det Chans?"
"Nej, bara någon stackars kille som inte fick något napp."
Emma och jag skrattade när musiken skruvades ner och försvann helt. Människorna runt omkring en började samla sig lite mer mot scenen. Det pratades högt överallt. En man kommer ut på scenen och ställer sig vid mikrofonen.
"Hejsan!", sa han högt i micken. "Har ni det bra?"
Nästan alla i lokalen svarade honom med ett högt ja.
"Va bra. Nu har jag den stora äran att presentera bandet Extra som skall underhålla oss när vår DJ har sin paus. Varsågod in på scen, Extra!"
Publiken applåderar och jag busvisslar. Mathias kommer först in och går fram och bockar vid scenkanten sen går han och sätter sig bakom trummorna och börjar spela ensam. Han håller en jämn takt och efter en stund kommer Sasha in. Även han bockar framme vid kanten sen tar han sen gitarr och börjar spela till Mathias trummande. Hannes kommer in och gör som de andra och tar sin bas och hänger på Mathias och Sasha. De spelar en stund innan Oliver kommer upp på scenen. Han ser fruktansvärt självsäker ut. Han går fram och bockar och skickar ut en slängkyss i publiken. Någon tjej skriker och jag vänder mig om för att se vem som vill ha min kille. Oliver tar sin gitarr och ställer sig vid micken och börjar sjunga. Det låter otroligt vackert. Jag har inte kunnat föreställa mig det här alls på något sätt. När han har sjungit första versen börjar även han spela på sin gitarr och musiken går så skönt och perfekt ihop med sången genom hela låten. När låten är slut och publiken har lugnat ner sig lite börjar Oliver prata.
"Hejsan på er! Det är vi som är Extra och vi skall underhålla er en halvtimme framåt nu så att ni inte orkar dansa mer sedan. På bas har vi allas vår Hannes och han låter så här."
Hannes börjar spela någon basgång och en ny låt börjar. Efter låten börjar Oliver prata igen.
"Nu när ni vet vem Hannes är så vill ni säkert veta vem som är vår stabila takt. Mathias på trummor!" Han vänder sig om och pekar på Mathias. Publiken låter. "Och på gitarren med för många solon har vi Sasha!" Publiken vrålar lite till. "Nästa låt heter Natten."
När Natten var klarspelad gick Hannes fram till sin mick.
"Vår sångare är för oegoistisk. Han glömde presentera sig själv. Därför får jag göra det." Publiken klappar och visslar. "Oliver Jakobsson på sång och kompgitarr!"
Tjejerna därbak vrålar som sjutton och jag vänder mig om och blir nästan lite sur men det försvinner när jag hör Olivers röst själv. Han sjunger utan någon musik och det låter så klockrent sen börjar han spela lite lugnt på gitarren och resten av bandet faller in en efter en. Jag är som trollbunden av musiken. Eller musiken och musiken, den är väl okej men det är hans röst som jag har fäst mig vid. Jag har inte kunnat tänka mig att han kan sjunga så där sjukt bra.
När de har spelat två låtar till säger Oliver i micken att det är den dags för den sista låten. Publiken vet inga gränser och Oliver ser otroligt glad ut. Han kanske inte hade räknat med så stor respons. De spelar en låt till och tackar för sig och går av. Jag tänker mig inte för utan skriker rakt ut.
"En gång till!"
Ett par personer följer mitt exempel och snart några till och snart alla. Det tar några minuter men sedan kommer de in på scen igen.
"Det är väldigt smickrande att bli inropade igen skall ni veta.", säger Oliver. "Detta är Feber!"
Passande namn på låten för det är så varmt inne i lokalen att man skulle kunna tro att alla hade 39 graders feber. Låten är bra, det bästa jag hört ikväll. Efter Feber kommer ännu en låt som Oliver inte presenterar.
"Vi tänkte att vi skulle avsluta med en lugn låt.", säger Oliver efter andra låten i extranumret. "Den här låten betyder extra mycket för mig. Den handlar om att fånga alla möjligheter man får i livet. Att ta alla chanser."
Jag hörde ordet. Jag hörde det ifrån honom. Jag tittade på honom på ett helt annat sätt. Var det verkligen sant?
"Jag tog en chans för ett tag sen och henne skall jag inte släppa på något sätt."
Var det mig han snackade om? Emma stötte armbågen lätt mot min arm och blinkade mot mig.
"Den här låten heter Chans!"
Publiken klappade och tjejerna busvisslade. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Han började sjunga milt till Sashas lugna gitarr, Mathias rogivande takt och Hannes bekväma basgång.
Jag har hört att du skall vara bäst
Jag kan knappt behärska mig om du ler
Det är inte alltid som livet går rätt
Men med dig vid min sida går inget fel
Om jag bara kunde visa mig för dig
Om du bara kunde
Se mig för den jag är
Ge tanken en chans och du vet nog vem jag är
Belöna mig med ditt vackra jag
Låt mig få röra dig
Belöna mig
Ge tanken en chans
Resten av texten hörde jag inte. Men det behövdes inte heller. Tjejerna bakom mig skrek som små galna fans till ett pojkband men jag brydde mig inte. Varför skulle jag göra det? Jag var fäst vid hans kropp. Jag var fäst vid hans sätt. Jag har aldrig sett honom med en sådan glöd. Han såg ut som om han hade all världens ögon riktade mot sig utan att bry sig det minsta. Egentligen var det mina ögon som låg och vilade på honom. Och det var de ögonen som han brydde sig om. Det var mig han brydde sig om. Det är jag som bryr mig om honom. Det var Oliver som var min Chans. Min Chans i livet.
Slut
Första blogg inlägget... ... ... ... ... På jättelänge
Gaaaah jag har hela 190 kr kvar att leva för denna månad, men får snart nya pengar in på kontot vilket är bra. haha måste bli mer sparsam om mina pengar annars så kommer det inte gå särskillt bra för mig i framtiden.
Så från och med denna månaden ska jag börja spara och snåla som fasiken dra ner på mitt shoppande lite kanske men behöver en BH och plus pengar till Baken som jag ska till den 1 juni, oj asså detta låter ju vidare med mina besparingar, får börja så smått denna månad förtsätter under du tre första vekorna av sommarlovet då jag sommar jobbar hehe.
Tänk er jag ska hålla mig på min lilla inkomst hela sommaren, gud bevare mig haahaa...
Men imorgon så blir BK med Angelica och Sandra, sandra har fått för sig att vi ska jogga till ättekulla dream on, men vem vet hon brukar ju alltid lyckas övertala mig till saker och ting så vem vet det kanske funkar imorgon med. We will see....
suck asså jag vet inte vad det är med mig har problem med att ta mig till sängen, eller rättare sagt problem att lämna datan och datastolen.
xoxo Jess
