När jag klev av vagnen på väg till skolan stötte jag ihop med Mikael. Han gick med sina lurar och hörde inte när jag ropade på honom. Jag sprang fram till honom och tog honom på axeln. Han vände sig om.
"Hej.", sa jag.
Mikael sa inget. Han tog ur sina lurar ur öronen.
"Hej.", sa jag igen.
"Hej.", sa han till slut.
"Snackade du med Anna?", frågade jag medan vi gick över vägen på väg mot skolan.
"Jo, det gjorde jag."
"Vad sa ni då?"
"Jag gjorde slut med henne."
"Hmm. Okej."
"Jag tyckte det var bäst så. Jag behöver lite avstånd från er tjejer nu."
"Det låter rätt vettigt faktiskt. Hur tog hon det då?"
"Inte så bra verkade det som."
"Vadå då?"
"Eftersom hon kallade mig svin och sen slängde på luren rätt i örat på mig."
"Ni har nog lite att reda ut där verkar det som."
"Jo, vi har väl det."

Vi gick in i skolan under tystnad. Ingen sa något mer och när vi kom till skåpen skiljdes vi åt. Jag gick upp till lektionen med Sara i klassen och Mikael försvann någon annanstans. Dagen tog slut och jag pratade inte mer med Mikael. Jag pratade knappt med någon för övrigt. Jag var tyst och gick runt lite för mig själv. När jag kom hem från skolan ringde jag hem till Oliver. Inget svar. Jag stör mig lite på att han inte har någon mobiltelefon. Man kan inte alltid få tag på honom. Jag skickade ett SMS till Chans och frågade hur han hade det. Efter en timme hade jag fortfarande inte fått något svar av honom. Jag ringde till Oliver igen men ingen var hemma. Jag orkade inte bry mig mer och gick upp på mitt rum och satte på någon skiva som bara låg överst i högen. Det råkade bli Bad Cash Quartets nya. Jag satte mig och skrev min svenskuppsats. Den skulle handla om något tragiskt. Varför inte bara skriva om mitt liv tänkte jag först men kom på sen att jag har det bra. Så jag skrev om en tjej som hade blivit våldtagen istället. Jag blir riktigt nöjd med den, hoppas bara att svenskläraren blir det också. Jag gick och la mig efter jag hade skrivit ut min uppsats. Den skulle inte vara inlämna förrän på fredag men det kändes skönt att ha den överstökad.

Efter en alldeles för vanlig och tråkig onsdag blev det torsdag. Jag hade ägnat hela gårdagen till att försöka få tag på Oliver men han verkade som bortblåst. Men idag fick jag tag på honom. Jag frågade om jag kunde komma över till honom. Han undrade om jag inte hade några läxor eller så.
"Nej jag har inga läxor.", sa jag och ljög lite. "Hur så? Vill du inte att jag skall komma hem så kan du väl bara säga det istället."
"Jag bara undrade. Klart att jag vill att du skall komma...", svarade han.
"Då så, då kommer jag så fort jag kan."
"... men du kan inte komma."
"Varför?"
"För att jag har lite saker att göra."
"Vadå för saker?"
"Bara lite små saker, typ städa och lite sånt."
"Jaha okej. Kan vi ses imån då?"
"Kanske det. En liten stund i så fall. Vi skall repa."
"Okej. Men du kan la ringa min imån?"
"Jupps det kan jag göra. Ha det fint."
"Visst."

Så dissad man kände sig nu då. Jag har inte träffat honom sen i söndags och så vill han inte träffas nu. Jag bestämde mig för att ringa till Chans istället. Även om han inte hade svarat på mitt SMS från i förrgår.


"Hejsan söt!", Hans röst lät lika perfekt som vanligt genom luren när han svarade.
"Hej du.", sa jag.
"Vadå? Är inte jag söt?"
"Tja, det vet jag ju inte riktigt."
"Lite?"
"Jo, din personlighet är ju söt och snäll i alla fall."
"Okej det nöjer jag mig med. Du får vänta tills på lördag så tycker du nog att hela jag är söt."
"Du är inte lite självsäker du. På lördag förresten?"
"Ja, jag tänkte att vi kunde ses då."
"Jasså det tänkte du."
"Japp, på spelningen med Extra. Du skall väl gå på den?"
"Jo det skall jag i och för sig."
"Bra."
"Men blir det inte konstigt när Oliver är där också?"
"Nej det tror jag inte. Varför skulle det bli det?"
"Med tanke på att jag och Oliver typ är tillsammans eller något."
"Eller något?"
"Ja, jag har inte sett honom sen i söndags och förut så dissade han mig totalt när jag undrade om vi kunde ses."
"Skumt av honom. Det skulle jag aldrig göra."
"Nej du skulle inte det va?", sa jag med en viss ironi i rösten.
"Inte om en fin tjej som du ville träffa mig.", sa han utan ironi.

Det lät lite överdrivet men jag orkade inte tjata om det.

"Jo men visst."
"Jepp."

Resten av vårt samtal var inte speciellt givande. Vi la på en kvart, tjugo minuter senare efter han hade fått mig att skratta ett antal gånger. Känslor, dem är allt bra jobbigt ibland. Oliver gillar jag på ett sätt och Chans på ett annat. Kanske är det med Chans lite mer speciellt för att jag har på något sätt blivit lite kär i hans personlighet och det är väl det som är det viktigaste? Oliver däremot är helt under bar också. Han gillade jag först till utseendet men sen har jag blivit kär i hans personlighet också. Jag kände mig alltför förvirrad för att förstå mig på kemiläxan så jag struntade i den. Jag satte mig och lyssnade musik och gick efter några timmar med Nine Inch Nails på hög volym och la mig.

Jag hade försovit mig på fredagen upptäckte jag när jag vaknade klockan halv nio. Jag fick ta en snabb dusch för att vakna sen skippade jag frukosten och skynda mig ut ur huset för att efter tjugo meter vända och springa tillbaka för att hämta min uppsats. På vagnen upptäckte jag att minidisken inte låg i innerfickan som den brukar utan där hemma. En viss irritation. Jag missade min första lektion som var kemi och det var väl okej eftersom jag inte hade gjort läxan och dessutom glömde jag böckerna hemma. På svenskan lämnade jag in min uppsats och läraren såg nöjd ut. Precis innan psykologin började efter lunchen ringde Oliver. Han undrade vad jag gjorde. Jag sa att jag skulle ha lektion.
"Kan vi inte hitta på något då?", fortsatte han med.
"Jag har lektion Oliver.", sa jag ännu en gång.
"När slutar den då?"
"Kvart i två tror jag."
"Kan jag hämta dig utanför skolan då?"
"Ungefär då ja", sa jag en aningen stressad läraren och de andra hade gått in i klassrummet nu.
"Hur är det annars då?"
"Jag har lektion nu. Jag måste gå."
"Okej, dissa mig bara."
"Vadå dissa?", sa jag lite irriterat.
Jag fick något mumlande till svar.
"Vi får ta det här sen okej?", sa jag sen.
"Okej, kvart i två då."
"Visst.", sa jag och la på.

Jag slutade tjugo i två vilket innebar att jag skulle komma ganska mycket i tid. På vägen till skåpet fick jag ett SMS. Det var från Chans. Jag läste det.

Hej söt. Skall bli kul att träffa dig imorgon. Även om jag kanske har varit lite frånvarande och skum denna vecka så skall du veta att jag känner massor för dig. Jag tror att jag vågar säga att jag älskar dig.

Jag tappade allt jag hade i händerna förutom mobilen. Emma kom upp bredvid mig.
"Vad hände?", frågade hon.
"Inget", sa jag och plockade upp böckerna. "Jag har bråttom nu."
Jag skyndade mig till skåpet och slängde in böckerna sen gick jag snabbt nerför trapporna och ut på skolgården. Han stod där i sin röda Ford. Jag gick in och satte mig i bilens passagerarsäte.
"Du är nästan i tid", sa han och log mot mig.
"Tack.", svarade jag och böjde mig fram för att kyssa honom.
Det blev en kort kyss för Oliver startade motorn mitt i den så jag avbröt.
"Brukar inte du sluta tidigt på fredagar?", sa han samtidigt som han körde ut ifrån skolans parkering.
"Varannan ja. Psykologin är varje jämn vecka."
"Okej"
"Vart skall vi?", frågade jag för att försöka låta bli att tänka på det Chans hade skrivit.
"Hem till mig hade jag tänkt om det passar damen?" Det var ingen ironi i hans röst.
"Jo det låter väl bra."

Det blev tyst ett tag.

"Jag hoppas att spelningen går bra imorgon." Det verkade som om han försökte få igång ett samtal.
"Hmm."
"Jag har köpt nya strängar till gitarren, hoppas att dom inte låter helt skit."
"Det gör det säkert inte."
"Bara Sasha inte dricker för mycket innan så att han blir för full och spelar fel."
"Du får väl se till honom då."
"Jo."
"Det betyder mycket om du kommer imorgon."
"Klart att jag kommer."
"Bra."

Resten av resan var tyst. Det var tyst enda tills vi kom hem till honom och jag hade satt mig i hans soffa och han undrade om jag ville ha kaffe. Jag nickade till svars. Han försvann ut i köket. Jag reste mig ur soffan och gick bort till hans stereo och satte på det som låg i. Jag hörde en akustisk gitarr och någon som sjöng något om att han inte kunde vara med den han älskade. Jag lyssnade klart på låten innan Oliver kom ut med kaffet.

"Vad är det för skiva?", frågade jag honom.
"Det är Starsailor.", svarade han mig.
"Aha, aldrig hört talas om."
Han log mot mig och tog en klunk av kaffet. Vi drack kaffet under tystnad jag hade inget att säga. Jag tänkte nästan inte ens på att jag var hemma hos Oliver. Det kändes så stelt, eller så var det jag som inte kunde slappna av efter Chans SMS. Oliver böjde sig fram och ville kyssa mig. Jag kysste honom men det kändes lite fel på något sätt. Det kändes som om jag borde tänka på honom när jag kysser honom. Inte på någon annan som jag egentligen inte vet vem det är.
"Vad är det?", frågade han när han upptäckte att jag hade lagt av.
"Jag känner inte för det bara.", svarade jag.
"Okej, vad vill du göra då?"
"Kan vi inte se på en film och bara ta det lite lugnt."
"Jo, det kan vi väl. Vilken?"
"Ta något som du har bara."
Han gick bort till TV:n och öppnade skåpet under. Han tog ut The Gladiator och visade den för mig. Jag nickade och han satte på den. Sen satt vi bredvid varandra under filmen och sa inte ett ord. Sen åkte jag hem. Hela dagen kändes meningslös. På kvällen gjorde jag inte ett dugg. Satt hemma hos mina föräldrar och tittade på TV. Det uppskattade nog de i alla fall.

Jag gjorde inget speciellt på lördagen. Jag sov länge och sen slappade jag och åt mat med familjen. På vagnen på väg till spelningen var jag lite nervös. Jag skulle ju äntligen få träffa Chans. Han skulle ha något speciellt på sig som skulle visa vem han var. Jag hade ingen aning om vad han skulle ha på sig. Något speciellt som utpekade honom. Hmm, en kenttröja kanske? Nej, jag vet inte. Jag får väl helt enkelt hoppas på att han kommer fram till mig. Det kändes däremot konstigt att träffa honom på en spelning med Olivers band. Just för att det var lite spänt mellan mig och Oliver igår. Jag förstod inte var det var med honom. I alla fall, Chans sa att han gillade Extra och att han hade tänkt och gå på spelningen och om jag var där kunde vi lika gärna träffas. Jag störde mig dock lite att han sa att han hade varit på spelningen med dem på Musikens Hus. Där hade jag också varit, ett tag i alla fall. Tänk om jag hade sett honom, tänk om det var Sasha? Jag ville verkligen inte att det skulle vara Sasha. Fast egentligen vet jag inte vem jag vill att det skall vara. Antar att det inte spelar någon större roll om det är någon jag känner eller inte känner. Bara det inte är Sasha. Hmm, jag vill nog inte heller att det skall vara Mikael. Det skulle bli för konstigt, alldeles för konstigt.

När jag klev av vagnen stod Emma där och väntade som planerat. Vi hälsade på varandra och kramades.
"Vi skall bara vänta på Johan också.", sa Emma.
"Okej, när kommer han då?", svarade jag.
"Han skulle vart på samma vagn som du men han kommer väl med nästa då."
"Okej."
"Är du nervös inför ikväll nu då?"
"Vadå nervös?"
"Ja, du skall ju träffa Chans och både Oliver och Mikael är där inne."
"Är Mikael här också?"
"Japp, han och jag åkte samma vagn. Han gick in förut."
"Okej, men nej, jag är väl inte så nervös. Det är ju bara en kompis och Oliver var så konstig igår."
"Bara en kompis?"
"Eh, ja eller jag tror det i alla fall. Han kanske vill mer men jag vet inte. Eller, jag gillar killen det gör jag. Jag gillar hans personlighet och han verkar skitschyst."
"Lite förvirrad kanske?"
"Ja en aning tror jag. Men jag vet nog när jag ser honom. När jag ser vem det är."
"Om du inte vet vem det är då?"
"Om jag inte kände killen innan så skall jag ge honom en chans eller jag skall ge vem som helst en chans. För jag gillar ju honom."
"Du är förvirrad.", sa Emma och skrattade.
Jag log åt henne och tänkte att hon har rätt. Jag är förvirrad men som om jag bryr mig. Allt ordnar sig till slut i alla fall.

Efter tio kalla minuter kom nästa spårvagn. Johan var som tur på den. Även Anna klev av den. Jag hälsade på båda medan Emma hälsade lite extra på Johan. Sen gick vi bort till huset. Mikael stod utanför tillsammans med ett par andra. Han kom bort till mig och drog iväg mig en bit.
"Varför är hon här?", viskade han till mig.
"Anna?", viskade jag tillbaka.
"Ja."
"Jag har ingen aning. Hon vill väl titta på sin brors band antar jag."
"Men det är ju 18 års gräns här."
"Okej, då kommer väl hon inte in då."
"Tur det."
"Okej. Varför?"
"Vill inte träffa henne just nu."
"Okej, säger du det så visst."

Vi gick och ställde oss utanför tillsammans med de andra. Ingen av oss sa något till Anna om att det var 18 års gräns. Att hon fyller 18 om en månad spelar ingen roll alls. Dörrarnas öppnades efter en kvart. De släppte in oss men stoppade Anna. Hon sa något om att hennes bror spelade i bandet men vakterna brydde sig inte och Anna fick inte gå in. Mikael log lite, nästan lite skadeglädje. När vi kom in var det första jag såg trummisen Mathias i Extra. Jag tittade mig runt omkring efter Oliver men kunde inte se honom någonstans. Mikael och jag gick fram till Mathias. Jag frågade var Oliver var och Mathias pekade mot en dörr. Jag lämnade de två och gick mot dörren. Försiktigt knackade jag och öppnade sedan dörren. Oliver satt och stämde sin gitarr tillsammans med Sasha. Han hade en svart t-shirt med texten "J.A.G", ett par ljusa jeans på sig och hans hår var perfekt. Han såg sjukt bra ut ikväll. Oliver bad Sasha att lämna oss i fred ett tag.
"Vad var det som hände igår?", frågade han. "Det blev fel tycker jag."
"Jo, det blev lite skumt."
"Det kändes som om du inte tänkte på mig när du snackade med mig."
Det var sant. Jag tänkte på Chans. Han som hade sagt att han trodde han älskade mig innan jag träffade Oliver. Det var inte så konstigt att jag hade lite annat att tänka på än Olivers prat om spelningen idag.
"Jo, jag hade väl inte tankar till hundra procent hos dig."
"Vem tänkte du på då?"
"En kompis."
"Vem?"
"Du skulle ändå inte förstå om jag berättade."
"Jag kan försöka."
"Jag tror inte det."
"Okej. Bara du är med mig ikväll så."
"Det skall jag försöka."
"Inte försöka.", sa han och gick iväg.

Jag gick bort till baren och satte mig där. Emma kom upp bredvid mig. Vi beställde varsin cider och tittade på när lokalen började fyllas med danssugna människor. Extra skulle inte spela förrän elva så till dess var det vanlig dansmusik som gällde. Jag såg Mathias dansa med sin flickvän. Sasha var där inne bland vimlet och letade efter någon villig tjej antar jag. Mina ögon sökte sig vidare över stället. Jag kunde inte se någon som skulle kunna vara Chans.
"Letar du efter honom?", frågade Emma.
"Ja", svarade jag kort.
"Hur tror du att han ser ut då?"
"Jag har ingen aning. Han skulle ha på sig något speciellt så att jag kunde känna igen honom."
"Speciellt?"
"Ja, jag har ingen aning om vad men något som var han sa han."
"Kanske blir lite svårt och träffas här sen när det kommer mer folk."
"Jo, jag antar det, men han vet hur jag ser ut så det är nog rätt lugnt."
"Kanske det."
"Var har du Johan då?"
"Han stötte på David och dom skulle diskutera något ointressant."
"Nått högeraktigt kanske?", sa jag och skrattade.
"Typ så ja."

När vi hade druckit ur våra drickor gick vi ner på dansgolvet och hittade Oliver och Johan där. Jag dansade tätt med Oliver och det kändes bra. För ett tag tänkte jag inte på Chans överhuvudtaget. Det var okej mellan mig och Oliver nu. Vi dansade tillsammans enda tills klockan blev halv elva då Oliver var tvungen att gå till resten av bandet och samla ihop sig lite. DJ:n sa i högtalarna att det var en halvtimme kvar till bandet skulle spela. Jag gick till baren och köpte en till cider. Jag tog upp min mobil för att se om jag hade fått något SMS från Chans. Det hade jag.

Har du lagt märke till mig än eller? Jag har sett dig. Du dansar som en gudinna. Snart kommer jag fram till dig om du inte märker mig först. Du borde nästan ha sett mig. Puss

Jag tittade snabbt runt omkring mig. Stod någon och tittade på mig? Lite längre bort i baren satt det en äldre kille. Han tittade på mig. Jag kollade hans tröja det stod "Zero" på den. Det måste vara han. Zero, som i noll, som i kentlåten. Han kom fram till mig och satte sig ner.
"Hej", sa han.
"Hej", sa jag. Jag var spänd. Var det han?
"Är du här ofta eller?"
"Nja, bara när folk ber mig komma hit."
Han skrattade.
"Så om jag ber dig komma hit så gör du det?"
"Ja, det är väl så det funkar."
"Kan vara bra och veta.", sa han och log mot mig.
Han var rätt fin. Cirka 25 år, hade mörkbrunt rufsigt hår och riktigt fina bruna ögon som man bara kunde drunkna i. Var det min kille? Var det min Chans?
"Jag heter Tove.", sa jag för att testa honom.
"Jag vet det.", svarade han.
Det måste vara han. Jag log nog lite överdrivet mycket.
"Din kompis sa det till dig förut," fortsatte han. "Jag heter Fredrik."
Nu blev jag plötsligt osäker på om det var han.
"Känner du till bandet som spelar ikväll?", frågade jag honom.
"Nej det gör jag inte. Gör du?"
"Japp. Min kille är sångaren." Jag ville se hur han reagerade.
"Jasså, borde du inte vara med honom då istället för att sitta här med mig?"
"Tja, han är bakom scen och jag var törstig och det var du som kom fram till mig."
"Kanske det kanske."
Jag nickade och drack ett par klunkar ur min cider.
"Gillar du Chans?", frågade jag.
"Vadå Chans?"
"Låten med kent."
"Nej, jag gillar inte kent. Jag är mer trance."
"Okej." Jag drack upp min cider. "Om du ursäktar mig så skall jag gå till scen nu."
"Kan jag få ditt nummer?"
"Vad skall du med det till?", sa jag, gick iväg och lämnade Fredrik sittandes där själv med ett bottennapp.

Jag gick fram till Emma och Johan som stod en liten bit ifrån scenen. Johan höll armen runt henne och de såg så bra ut tillsammans.
"Vem var det du snackade med?", frågade Emma mig.
"Det var Fredrik.", svarade jag.
"Var det Chans?"
"Nej, bara någon stackars kille som inte fick något napp."
Emma och jag skrattade när musiken skruvades ner och försvann helt. Människorna runt omkring en började samla sig lite mer mot scenen. Det pratades högt överallt. En man kommer ut på scenen och ställer sig vid mikrofonen.
"Hejsan!", sa han högt i micken. "Har ni det bra?"
Nästan alla i lokalen svarade honom med ett högt ja.
"Va bra. Nu har jag den stora äran att presentera bandet Extra som skall underhålla oss när vår DJ har sin paus. Varsågod in på scen, Extra!"
Publiken applåderar och jag busvisslar. Mathias kommer först in och går fram och bockar vid scenkanten sen går han och sätter sig bakom trummorna och börjar spela ensam. Han håller en jämn takt och efter en stund kommer Sasha in. Även han bockar framme vid kanten sen tar han sen gitarr och börjar spela till Mathias trummande. Hannes kommer in och gör som de andra och tar sin bas och hänger på Mathias och Sasha. De spelar en stund innan Oliver kommer upp på scenen. Han ser fruktansvärt självsäker ut. Han går fram och bockar och skickar ut en slängkyss i publiken. Någon tjej skriker och jag vänder mig om för att se vem som vill ha min kille. Oliver tar sin gitarr och ställer sig vid micken och börjar sjunga. Det låter otroligt vackert. Jag har inte kunnat föreställa mig det här alls på något sätt. När han har sjungit första versen börjar även han spela på sin gitarr och musiken går så skönt och perfekt ihop med sången genom hela låten. När låten är slut och publiken har lugnat ner sig lite börjar Oliver prata.

"Hejsan på er! Det är vi som är Extra och vi skall underhålla er en halvtimme framåt nu så att ni inte orkar dansa mer sedan. På bas har vi allas vår Hannes och han låter så här."
Hannes börjar spela någon basgång och en ny låt börjar. Efter låten börjar Oliver prata igen.
"Nu när ni vet vem Hannes är så vill ni säkert veta vem som är vår stabila takt. Mathias på trummor!" Han vänder sig om och pekar på Mathias. Publiken låter. "Och på gitarren med för många solon har vi Sasha!" Publiken vrålar lite till. "Nästa låt heter Natten."
När Natten var klarspelad gick Hannes fram till sin mick.
"Vår sångare är för oegoistisk. Han glömde presentera sig själv. Därför får jag göra det." Publiken klappar och visslar. "Oliver Jakobsson på sång och kompgitarr!"
Tjejerna därbak vrålar som sjutton och jag vänder mig om och blir nästan lite sur men det försvinner när jag hör Olivers röst själv. Han sjunger utan någon musik och det låter så klockrent sen börjar han spela lite lugnt på gitarren och resten av bandet faller in en efter en. Jag är som trollbunden av musiken. Eller musiken och musiken, den är väl okej men det är hans röst som jag har fäst mig vid. Jag har inte kunnat tänka mig att han kan sjunga så där sjukt bra.

När de har spelat två låtar till säger Oliver i micken att det är den dags för den sista låten. Publiken vet inga gränser och Oliver ser otroligt glad ut. Han kanske inte hade räknat med så stor respons. De spelar en låt till och tackar för sig och går av. Jag tänker mig inte för utan skriker rakt ut.
"En gång till!"
Ett par personer följer mitt exempel och snart några till och snart alla. Det tar några minuter men sedan kommer de in på scen igen.
"Det är väldigt smickrande att bli inropade igen skall ni veta.", säger Oliver. "Detta är Feber!"
Passande namn på låten för det är så varmt inne i lokalen att man skulle kunna tro att alla hade 39 graders feber. Låten är bra, det bästa jag hört ikväll. Efter Feber kommer ännu en låt som Oliver inte presenterar.
"Vi tänkte att vi skulle avsluta med en lugn låt.", säger Oliver efter andra låten i extranumret. "Den här låten betyder extra mycket för mig. Den handlar om att fånga alla möjligheter man får i livet. Att ta alla chanser."
Jag hörde ordet. Jag hörde det ifrån honom. Jag tittade på honom på ett helt annat sätt. Var det verkligen sant?
"Jag tog en chans för ett tag sen och henne skall jag inte släppa på något sätt."
Var det mig han snackade om? Emma stötte armbågen lätt mot min arm och blinkade mot mig.
"Den här låten heter Chans!"
Publiken klappade och tjejerna busvisslade. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Han började sjunga milt till Sashas lugna gitarr, Mathias rogivande takt och Hannes bekväma basgång.

Jag har hört att du skall vara bäst
Jag kan knappt behärska mig om du ler
Det är inte alltid som livet går rätt
Men med dig vid min sida går inget fel
Om jag bara kunde visa mig för dig
Om du bara kunde
Se mig för den jag är

Ge tanken en chans och du vet nog vem jag är
Belöna mig med ditt vackra jag
Låt mig få röra dig
Belöna mig
Ge tanken en chans

Resten av texten hörde jag inte. Men det behövdes inte heller. Tjejerna bakom mig skrek som små galna fans till ett pojkband men jag brydde mig inte. Varför skulle jag göra det? Jag var fäst vid hans kropp. Jag var fäst vid hans sätt. Jag har aldrig sett honom med en sådan glöd. Han såg ut som om han hade all världens ögon riktade mot sig utan att bry sig det minsta. Egentligen var det mina ögon som låg och vilade på honom. Och det var de ögonen som han brydde sig om. Det var mig han brydde sig om. Det är jag som bryr mig om honom. Det var Oliver som var min Chans. Min Chans i livet.

Slut