Där stod han, klädd i en tjocktröja och en gulsvart rutig mössa. Jag log när jag såg att det stod Häcken på mössan. Han kramade mig och jag kramade tillbaka. Ingen puss alls. Vi gick utan att säga så mycket till varandra tillbaka till mitt hus. Inne i hallen stod min bror och hans kompis. Oliver tog av sig sin mössa och drog tröjan över huvudet. Jag kunde inte låta bli att skratta. Han hade matchtröjan på sig också. Jag behövde inte se min bror för att veta hur han skulle reagera.
"Häcken BK", utbrast min bror. "Världens bästa lag."
Emil muttrade något om att IFK nog kunde slå Häcken med ögonen förbundna. Jag sa inget alls.
"Håller du på Häcken?", frågade Oliver Jonas. Jonas nickade full av iver. "Varför berättade du inte att du hade en liten Häcken-ligist till bror Tove?"
Jag log och tog tag i Olivers hand och drog honom ut i köket. Där stod min pappa. Han granska Oliver. Jag visste att han tittade på tröjan. När det gällde fotboll var pappa och Jonas inte på samma sida. Pappa sträckte fram handen till Oliver.
"Anders", sa han.
"Oliver", svarade Oliver och tog i hand. Jag log åt dem. Oliver såg vuxen ut när han gjorde så.
"Så du tror att Häcken kommer upp i allsvenskan i år?", sa min pappa sen.
Jag visste att han inte kunde låta bli ämnet.
"Tror gör man i kyrkan. Jag är övertygad.", sa Oliver lite kaxigt tillbaka.
"Kanske det, kanske det. Men dom får det svårt i derbyna mot ÖIS."
Jag skrattade och tog Oliver i handen och förklarade för min pappa att de kunde diskutera fotboll vid maten sen. Oliver frågade mig om min mamma var GAIS:are. Jag sa att hon inte brydde sig. Min mamma hälsade på Oliver och hon brydde sig inget alls om vilken fotbollströja han hade på sig. Utan började fråga vad han gör på dagarna istället. Oliver blev lite paff.
"Jag spelar i ett band och så jag jobbar i en pressbyrå i närheten av där jag bor."
Jag tog med Oliver till mitt rum innan mamma hann fråga om hans utbildning. Där var alltid Mikael så bra för mamma. Han gick natur precis som jag och vi var på samma "våglängd" som mamma ville kalla det.

Jag satte mig på min säng och Oliver stod lite tvekande i mitten av rummet. Han såg ut som om han funderade på om han skulle ta fåtöljen eller sängen. Tillslut gick han till mitt skivställ och tittade lite. Han skrattade när han upptäckte mina fyra Backstreet Boys skivor. Sen tog han ur en skiva och satte på stereon. Bryan Adams hesa röst hördes. Here I am är nog en av de bästa låtarna enligt mig.
"Jag gillar Adams.", sa Oliver och satte sig på sängen bredvid mig. "Han har grymt bra röst och skriver riktigt mysiga låtar."
Jag kunde inte göra något annat än att hålla med. Jag kastade en blick på väckarklockan, den visade 14.47. Snart var klockan tre och det var då jag skulle ringa till Chans. Det var viktigt att jag skulle höra av mig då. Annars kanske jag förlorar min kontakt med honom.
"Jag gillar dig skarpt. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle kunna känna så här igen, efter Jenny."
"Okej, nu måste jag få veta historien om Jenny. Jag har gått runt och tänkt på det, vem är hon?".
"Jag talar helst inte om det men eftersom det är du så skall du få veta."
Jag satte mig lite bättre i sängen och tog en av mina stora kuddar och la dem bakom ryggen.

"Jenny och jag, man kan väl säga att vi var lite som du och Mikael kanske. Vi träffades när jag gick i nian och hon i åttan. Vi blev kära på en gång. Sen höll vi ihop hela gymnasiet och när jag tog studenten förlovade vi oss. Året efter när hon hade tagit studenten åkte vi ut på bilsemester i Europa. Vi hade jobbat hur mycket som helst på somrarna för att ha råd. Vi skulle vara borta hela sommaren. Sen skulle hon börja på Universitetet. När vi var i Österrike råkade vi ut för en bilolycka...", han tog en liten paus för att andas in.
Jag såg tårarna i hans ögon och jag undrade om jag verkligen ville höra resten.
"Vi blev påkörda av en lastbil och bilen voltade och hamnade i diket. När jag vaknade upp var jag på ett sjukhus i närmaste stad. Jag hade brutit ena armen och varit i koma i ett dygn men jag lever. Det första jag säger till läkarna är Var är Jenny? Jag säger det på svenska för jag vill bara se henne. Sen försöker jag säga det på engelska. Om det blir rätt eller ej vet jag inte. Men dom förstår mig. Dom ber mig följa med mig till ett annat rum. Inne i rummet på en säng ligger min Jenny. Hon har sladdar in i armarna och ett plaströr i halsen. Bredvid henne sitter en apparat som piper med jämna mellanrum.", nu ser man tydligt tårarna. Jag känner att det smakar salt på min läpp.
"Jag frågar hur det är med henne. Dom svarar att det är osäkert, dom vet inte om hon kommer klara sig. Hon hade tydligen fått en inre blödning i hjärnan av smällen. Jag bad om en stol och dom hämtade en åt mig. Sen satt jag på den stolen bredvid henne hela den dagen. Jag höll hennes hand och kysste hennes panna. Sedan somnade jag sittandes på stolen med huvudet mot hennes bröst. Jag vaknade mitt i natten av att den pipande apparaten inte pep som den skulle längre. Läkare kom springandes in och knuffade mig åt sidan. Dom gav henne stötar och konstgjord andning. Jag knödde mig in bredvid en läkare och fick tag i hennes hand. Jag höll hårt om den. Efter ett tag som kändes som evigheter, jag lovar att de var de längsta 30 minuterna i mitt liv, slutade dom. Min Jenny fanns inte längre hos mig. Hon hade dött. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag bara stod och höll kvar i hennes hand. Tillslut kom det en man och förde mig ut ur rummet in i det rum jag var i från början. Där grät jag min till sömns och när jag vaknade dagen efter satt Jennys föräldrar bredvid mig. Vi fick åka hem till Sverige och begravningen hölls en vecka efter olyckan."

Jag grät och Oliver höll om mig. Om han grät eller inte vet jag inte, men man såg tårarna. Jag borrade ner mitt huvud i hans axel.
"Det tog mig ett år innan jag slutade tänka på henne varje dag. Nu kommer tankarna bara upp ibland. Jag har inte tänkt på henne på det sätter sen jag träffade dig."
"Bryan Adams var inte rätt platta att lyssna på just nu, gör en ju bara jättedeppig."
"Nej, jag lyssnar hellre på Bryan Adams just nu än på något annat."
Mamma ropade att det var mat om tio minuter. Jag kollade på klockan. Den var 15.18. Jag hade missat Chans.
"Jag skall bara gå på toaletten. Jag kommer strax.", sa jag till Oliver och tog min mobil och gick på toan.
Inne på toaletten torkade jag bort mina tårar och började skriva ett SMS till Chans.

Jag är ledsen att jag inte har ringt dig. Men Oliver är här. En kille som jag verkligen bryr mig om. Jag gillar dig också. Men det känns bara dumt att gå runt och gilla en kille som man inte vet vem man är. Om du och jag ens skall ha en liten chans att kunna bli något så vill jag träffa dig snart. För snart kommer jag att falla ordentligt för Oliver. Puss Tove.

Jag gick ut ur toaletten och tog med mig Oliver till köket. Mamma hade dukat fram en extra tallrik. Jag satte mig ner och sa åt Oliver att sätta sig bredvid mig. Egentligen är det väl pappas plats men idag bryr jag mig inte. Fisk blev det till mat. Oliver verkade äta med god aptit. Och Jonas satt bara och pratade Häcken med Oliver. Han berättade att han spelade i Häckens p-91: or och en massa annat prat om vilken spelar som var bäst hit och dit. Jag satt mest bara och mös för jag tyckte att Oliver passade in vid matbordet. Han smälte in bra i familjen.
"Jonas", sa Oliver när mamma plockade fram glassen till efterrätt. "Har du lust och hänga med på matchen idag?"
"Vilken match?", undrar Jonas.
"Häcken möter Frölunda klockan sju."
"Ja, snälla mamma kan jag inte få följa med. Snälla, snälla?"
"Hmm... Okej, men bara om Tove följer med också."
Oliver tittade på mig. Jag nickade, kan vara kul att gå på match. Sedan åt vi glassen i relativ tystnad. Bara Jonas pratade och hur många mål han skulle få se sin favoritspelare göra. Det mesta gick in i det ena örat och ut ur det andra för mig menad Oliver faktiskt var intresserad och diskuterade med Jonas. Mikael och Jonas hade nästan inget gemensamt. Det var inte så att de inte kunde prata eller så. Det var mer det att Mikael aldrig har skojat, småbråkat, lekt eller vad man skall kalla det med Jonas. När vi hade lämnat bordet drog Jonas med Oliver till TV-n och visade hans Playstation. Oliver skrattade och berättade för Jonas att han hade ett precis likadant hemma hos sig. Jonas började fråga vilka spel han hade och då tappade jag intresset och gick till köket.

"Jonas verkar tycka om honom.", sa mamma samtidigt som hon torkade en tallrik.
"Jo, det ser ut som det.", svarade jag och tog upp en annan tallrik och började torka den.
"Han fick aldrig någon chans att leka med Mikael. Det var det jag saknade mest hos den pojken."
Jag mumlade något till svar. Visste inte riktigt vad jag skulle svara på det.
"Vad tycker du om Oliver då?", mamma fortsatte med att torka samma tallrik.
"Jag gillar honom.", sa jag och tog en ny tallrik. "Han är speciellt, inte som alla andra." Jag tittade på honom och Jonas där Jonas precis hade dragit igång något fotbollsspel.
"Han verkar vara en ordentlig kille. Han kanske inte har det bästa jobbet men han är ung."
Skulle det vara mamma sätt att tillåta mig att träffa honom eller? Jag tittade på henne.
"Jag menar, han verkar framåt och inte folkskygg."
Nä, folkskygg är han inte med tanke på hur vi träffades, tänkte jag.
"Hur träffades ni förresten?"
"Vi träffades på festen hemma hos David."
"Var inte du tillsammans med Mikael då?"
"Nej det var jag inte."
"Men du sov ju hos Mikael dagen efter."
"Ja, jag sov hos min KOMPIS. Vad håller du på med?"
"Nej inget. Jag bara undrade."
"Bra."

Jag gick till vardagsrummet och satte mig i soffan. Oliver och Jonas satt på golvet och spelade för fullt. Oliver satt fram för mig och jag la mina händer på hans axlar. Böjde mig fram och viskade i hans öra.
"Kan vi inte ta och gå till mitt rum. Du får titta på riktigt fotboll sen istället."
Sen reste jag mig upp och gick till mitt rum. En kort stund senare kom Oliver. Jag bad honom att stänga dörren. Han gjorde som jag sa åt honom och sen satte han sig bredvid mig på sängen. Jag kysste honom. Han blev lite förvånad verkade det som men kysste tillbaka.
Klockan sex åkte jag, Oliver och Jonas till Hisingen för att titta på fotboll. Det var riktigt kul. Inte för att matchen var bra, det blev 1-1 tror jag men stämningen var kul och Jonas verkade gilla Oliver jättemycket. Oliver bjöd honom på korv i pausen. Och när jag och Jonas satt på vagnen hem kunde inte Jonas sluta prata om Oliver. Men har frågade inget om vi var tillsammans eller så. Det var mest bara hur "ball" och "cool" Oliver var.

Vid halv elva på kvällen ringde min telefon. Det var Chans. Jag tvekade först men svarade sedan.
"Hej du."
"Godkväll. Hur har du det?"
"Jo, det är väl okej. Känner att jag är lite trött men annars är det bra."
"Okej, hur är det med Oliver då? Älskar du honom än?" Han lät lite spänd på rösten.
"Älskar? Nej, det har jag aldrig sagt."
"Tänkte eftersom du höll på att falla för honom."
"Jo, han är underbar men jag vill inte bli kär i någon än. Jag och Oliver tar det lugnt. Myser lite och så där."
"Myser? Du har inte tänkt på att du kanske leker med folks känslor när du säger så?"
"Leker med folks känslor? Vilkas?
"Mina och Olivers kanske."
"Okej att det kanske förvirrar Oliver men dig."
"Ja, jag."
"Jag har ju inte ens träffat dig."
"So? Jag gillar ju dig ändå. Jag gör faktiskt det."
"Jag kan inte låta bli att ha det trevligt med Oliver på grund av att du gillar mig. Jag vet för sjutton inte ens vem du är." Jag blev lite smått irriterad.
"Är det mitt fel att du inte vet det eller? Du har ju dissat mig två gånger i rad nu!"
"Två gånger?"
"Ja, dels när du inte dök upp igår och dels när du inte ringde idag. Det känns som om det bara är jag som jobbar i detta förhållande."
Förhållandet? Vad sjutton snackar han om?
"Vadå förhållande? Vi har väl inget förhållande? Eller när blev vi tillsammans? Är detta något som du har bestämt när jag inte dök upp eller?"
"Alltså inget sånt förhållande. Alla människor har olika sorters förhållande till varandra. Du har väl ett förhållande till din pappa och ett till Oliver. Det är väl inte samma eller?"
"Nej det är klart. Men det lät så dumt när du sa förhållande bara. Som om vi hade något speciellt tillsammans."
"Har vi inte det eller? Har vi inget tillsammans?"
Nu började diskussionen göra mig lite förvirrad.
"Jo, vi har väl något speciellt tillsammans men inte så där pojkvän-flickvän-speciellt."
"Nej kanske inte det."
Det blev tyst en liten stund.
"Kan vi inte träffas snart då?", sa jag och bröt isen.
"Jo det kan vi. Men det blir inte förrän nästa helg i så fall."
"Varför inte?"
"Jag åker bort på tisdag och kommer inte hem förrän på fredag."
"Vart skall du?"
"Upp till en kompis i Stockholm."
"Okej, vad skall du göra där?"
"Det är min ensak."
"Okej."
"Ring mig någon dag så får vi snacka mer."
"Okej."
"Ha det!"
"Hej"

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Chans längre. Han verkar lite skum, annorlunda. Efter samtalet somnade jag direkt. Måndagsförmiddagen gick riktigt trögt. Mikael verkade sur för något. Vad vet jag inte? På lunchen gick jag och satte min bredvid honom, det var bara han och jag som satt där vid bordet. Det var någon tråkig soppa så jag förstår att det inte var mycket folk i bamba. Vi satt tysta ett tag. Han hade en lur i ena örat och den andra hängde ner. Jag tog den och satte den i mitt vänstra öra. Sluttonerna av Guns N' Roses November Rain fördes in i mitt öra. Jag visste vilken nästa låt var. Detta var Mikaels deppskiva. Wish you were here med Blackmore's Night var nästa låt precis som jag tänkte. Han lyssnade bara på denna skiva när han verkligen var nere. Jag lyssnade klart på låten och petade lite i soppan.
"Hur mår du idag?", frågade jag honom innan nästa låt (The Motorhomes - Into the night) kom.
"Det är väl inte så där jättebra direkt.", svarade han och plockade ur sin lur och stängde av musiken.
"Vad är det då?"
"Det är Anna."
"Vad är det med henne då?"
"Jag såg henne tillsammans med en annan kille i lördags..."
Jag hade inte så mycket att säga utan plockade bara ur hörluren.
"... Vi var på fest hos hennes kompis. Och så såg jag henne tillsammans med någon äldre kille. Jag vet inte vem det var men jag därifrån på direkten."
"Vad har hon sagt till sitt försvar då?"
"Jag vet inte. Jag har inte snackat med henne.
"Har hon inte ringt dig?"
"Nej det har hon inte. Hon verkar inte ha försökt att få tag på mig alls."
"Vill du att jag skall snacka med henne?"
"Nej det vill jag inte. Bäst att låta det vara. Jag orkar inte med något bråk just nu."
"Vad är det mer då?"
"Vadå mer?"
"Ja det syns ju på dig att det är något annat också. Berätta nu."
"Ne, det är inget."
"Jo, kom igen."
"Nej, jag vill inte."
"Mikael, det är ju jag. Berätta."
"Det är just det."
"Vadå berätta nu."
"Jag saknar dig." Han sa det alldeles för högt.
Alla som satt runt omkring vände sig om och glodde. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara honom med. Jag trodde att vi hade lagt det bakom oss nu.
"Vadå saknar mig?" Jag tittade honom rakt in i ögonen.
"Jag vet inte.", sa han och flyttade ögonen så att jag tappade kontakten med dem. "Jag trodde att jag skulle klara mig bra utan dig. Att Anna kunde ersätta dig lite i alla fall. För ingen kan ju vara som du. Det funkar inte. Men sen så gjorde Anna så här och allt blev bara så konstigt. Jag vet inte vad jag känner längre."
"Du bör nog inte vara tillsammans med henne bara för att du känner dig ensam. Det är inte rätt mot henne."
"Jag vet. Men jag orkar inte bry mig om vad som är rätt mot andra nu. Det är ju ändå ingen som tänker så mot mig."
"Vadå ingen som tänker så mot dig?"
"Ja Anna hon gjorde ju det där i lördags och du, du håller ju på med Oliver och den där jävla SMS-snubben."
"Ursäkta?" Jag blev arg på honom. "Du har ingen rätt att säga så om verkligen Oliver eller Chans."
"Du vet ju inte ens vad han heter. Hur skall du kunna lita på honom? Han kanske är en mördare eller så vill han bara knulla dig precis som Oliver."

Jag reste mig upp och gick. Jag kunde inte snacka med honom när han var en sådan idiot. Han känner inte Oliver och inte Chans heller. Han har i alla fall ingen rätt att snacka så om någon av dem. Okej att jag inte vet vad Chans heter. Men vad har det med saken att göra? Namnet är ju bara ett namn. Han blir ingen annan människa om han heter Peter, Jakob eller Daniel. Jag var så förbannad att jag sket i resten av skoldagen. Istället för att gå till matten gick jag ur skolan. På skolgården stannade jag och tog fram paketet med cigaretter ur väskan. Jag borde inte ha dem där men de ligger där och det känns bra i situationer som de här. Jag hade inte rökt på över en vecka. Jag har mått bra senaste veckan och inte känt något behov av det. Men nu kände jag suget. Jag drog in skiten och det kändes så skönt. Jag fortsatte mot hållplatsen och väntade på bussen ner mot stan.

Det var svinkallt ute och det märktes att oktober hade börjat. Jag virade min långa halsduk ett var till runt halsen och drog ner mössan lite till. Jag kände mig som en mumie men det var varm och skönt. Det var länge sedan jag var så här arg på någon tänkte jag när jag satt på bussen. Jag tog upp min minidisk och tog en disk på måfå ur väskan. Jag stängde av allt när jag hörde den första låten. Blackmore's Night med Wish you were here, Mikaels depplåt nummer ett. Jag ägnade mig åt att titta ut genom fönstret och att försöka låta bli att tänka på Mikael. Det gick inte så bra. När jag satt och tänkte som mest på vilket stort svin Mikael är satte sig någon bredvid mig och hälsade. Det var Anna. Jag tittade på henne som om hon inte var riktigt klok. Att hon våga snacka med mig efter vad hon gjorde mot Mikael.
"Ja hej på dig med", sa jag och vände huvudet mot fönstret igen.
"Är det något fel?", frågade hon.
Jag vände ansiktet mot henne och tittade henne arg i ögonen.
"Det kanske du borde fråga dig själv. Det är inte jag som har hånglat med någon annan när jag har varit tillsammans med Mikael."
"Jag har inte varit otrogen mot Mikael. Det är han som är konstig."
"Va?" Jag fattade ingenting, dessutom sa hon Mikael och inte Micke.
"Jag skulle faktiskt behöva snacka med dig lite. Kan vi inte ta en fika ihop?"

Jag tyckte att det lät som en bra idé eftersom jag inte fattade det där om att hon inte hade varit otrogen. Vi gick av vid Domkyrkan och strosade iväg till ett café i närheten. Jag beställde en kopp kaffe och Anna tog en kopp te med en bulle. Vi satte oss vid ett bord bredvid fönstret.
"Så vad är det du säger nu? Du har inte varit otrogen mot Mikael?"
"Nej det har jag inte. Han försvann bara från festen i lördags och sen dess har jag inte fått tag på honom. Han har inte svarat på mobilen och när jag har ringt hem så har hans mamma sagt att han inte är inne. Jag har skickat flera SMS till honom utan att han har svarat. Vad har han sagt till dig? Har han sagt något om mig?"
Jag tänkte en stund. Han har inte direkt sagt några bra saker om henne. Men om hon talar sanning så har Mikael bara varit ett stort svin idag.
"Han sa att han hade sett dig kyssa en annan kille i lördags. Så han stack sen sa han att du inte alls hade försökt att nå honom." Jag berättade inte något om det han sa om mig. Jag tror inte hon vill veta det.
"Jag kysste ingen annan kille i lördags. Jag skulle hälsa på min kusin och gav honom en kram och sen var Mikael borta. Jag kollade överallt och ringde till honom men fick inget svar. Jag blev jätteledsen och istället för att göra något vettigt söp jag mig riktigt full och skickade en massa skumma SMS till hans telefon. Igår när jag vaknade och såg vilka sjuka SMS jag hade skickat så skämdes jag. Så jag ringde honom, både till mobilen och hem men jag fick inget svar. Hans mamma sa att han var ute och gick."

Jag tog en klunk av mitt kaffe och studerade Anna medan hon pratade. Det verkade verkligen som om hon tyckte om honom på riktigt. Det kändes lite läskigt med tanke på vad Mikael sa förut om att han saknade mig. Innan hade han pratat en massa om Anna och jag trodde verkligen att han skulle försöka få ihop något riktigt med henne. När jag satt där och pratade med Anna funderade jag på om hon kanske inte var så dålig i alla fall. Hon verkar vara en okej tjej. Bara en vanlig tjej som har blivit kär i en kille. Och sådant händer hela tiden, det händer mig också. Kärlek är egentligen riktigt knepigt. Eftersom jag inte vill ha Mikael som kille längre kanske jag kan hjälpa Anna istället. Jag tycker inte att Mikael har rätt att behandla henne så som han gjorde på lunchen.
"Om du vill så kan jag snacka med honom.", sa jag till henne.
"Det skulle vara jättebra. Om du vill alltså." Hon sa det nästan med lite hopp i rösten.
"Det är klart att jag gör det. Jag hade ändå tänkt ta mig ett snack med honom. Jag ringer honom när jag kommer hem."
Hon log. Jag drack upp mitt kaffe och vi lämnade cafét och skiljdes åt.

Jag gick bort till hållplatsen och satte mig för att vänta. Det var 9 minuter tills vagnen kom. Jag tog upp min minidisk och satte på den. Första låten var Blackmore's Night med Wish you were here och jag lyssnade igenom den. Den är riktigt fin. Man sitter alltid och tänker på den personen man saknar mest när man lyssnar på den. Jag tänkte på en person. Men jag kunde inte urskilja om det var Oliver eller Chans. Någon av dem saknade jag i alla fall. När jag kom hem tog jag telefonen och ringde hem till Mikael. Kände jag honom rätt hade heller inte han gått på matten. Det var hans mamma som svarade.

"Karin."
"Hej det är Tove."
"Hej du. Trevligt att ni fick sluta tidigare idag."
Så det var det han hade sagt till sin mamma när han kom hem.
"Jo, det är det alltid. Har du Mikael där eller?"
"Japp, vänta så skall jag ropa på honom."
Mikael tog luren efter att jag hade väntat i någon minut. Han lät lite småsur när han svarade.
"Hej"
"Hej det är jag.", sa jag.
Han sa inget.
"Varför ljög du förut?"
"Vadå? Jag har inte ljugit."
"Sluta nu va. Jag vet att Anna aldrig hånglade med någon kille på festen. Hon kramade sin kusin och det vet du mycket väl."
Han blev tyst.
"Har du pratat med henne?", frågade han mig sen.
"Ja det har jag. Jag var faktiskt och fikade med henne innan jag kom hem."
"Okej, så hon kysste inte någon annan och hon har ringt mig en massa gånger. Men jag kunde inte fortsätta så här."
"Vadå fortsätta så här? Du kan inte göra slut med mig för att sen kyssa mig för att sen göra slut igen och nu säga att du saknar mig. Det funkar inte så."
"Det var faktiskt inte jag som gjorde slut andra gången."
"Det spelar ingen roll. Det är dags att fatta nu Mikael. Du och jag finns inte längre, inte på det sätter i alla fall."
"Jag förstår det. Det är bra att jag saknar vanorna. Dom små grejerna. Jag försökte att göra dom med Anna men det gick inte. Hon är inte du."
"Det är klart att hon inte är jag. Det är det som är meningen. Du måste bygga upp något nytt med henne. Något som du inte har haft innan."
"Mmm. Kanske det."
"Just det. Ring till henne."
"Okej jag skall göra det."
"Ja men inte nu."
"Vad skall jag göra nu då?"
"Måste jag be dig om det?"
"Vad?"
"Du var inte direkt snäll mot mig i bamba. Du snackade skit om både Oliver och Chans. Vilket du inte har någon rätt till."
"Okej. Förlåt mig. Det var dumt det jag sa om Oliver. Jag menade inte det jag sa. Det var riktigt omoget av mig."
"Det du sa om Chans då?"
"Det står jag faktiskt kvar vid. Du vet inte vem killen är och så är det."
Jag blev lite sur men kunde inte säga emot för jag vet att han har rätt. Hur mycket jag än tror jag vet vem killen är så är det inte säkert att jag har rätt.
Vi avslutade samtalet med att jag var lite sur och att Mikael lovade att ringa till Anna. Kvällen gick vidare utan att jag gjorde något speciellt. Jag satt mest och tänkte på om jag verkligen skulle träffa Chans. Ju mer jag tänkte på det ju mer insåg jag att Mikael kanske har rätt i alla fall. Jag orkade inte bry mig mer utan satte på en film och tittade på den tills klockan blev ett eller något i den stilen.